Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Den unge Atterbom och världsbilden i Schellings frihetslära. Av Gunnar Axberger
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Den unge Atterbom och världsbilden i Schellings frihetslära 145
4.
Kanske ännu viktigare är den roli, som frihetsläran kommit
att spela för Atterboms uppfattning" av det ondas problem, och
därmed för hans inställning såväl till de etiska frågorna som till
frågan om världsalltets inneboende skönhet, godhet och harmoni.
För att komma dessa spörsmål närmare in på livet, måste vi först
utreda hans ställningstagande till mästarens lara om »naturgrunden».
Även här lämnar försvarsskriften en god inblick i hans
betraktelsesätt. Jag erinrar om det föregående referatet av skriftens
skapelseskildring, vilken nu på en viss punkt mer ingående skall skärskådas.
Såsom det första stadiet i gudomens utveckling, uppställdes
»Urväsendet» eller »Indifferensen», som här även kallades »det
Absoluta». Det framställdes som motsatslöst, förborgat,
ouppenbarat och liknades vid kaos.
Det är, säger Atterbom »den eviga Möjligheten för Idéer — — —
liksom–––––-det menskliga Förnuftet, betraktadt i sitt substantiella
väsende ensamt, är blotta möjligheten af förståndsbegrepp.» »Men
Förståndet är i Förnuftet den skapande, formande anden, genom hvilken
begreppet upphöjes» från möjlighet till verklighet. — På samma sätt,
fortsätter han, »öppnar sig det förborgade Urväsendet endast genom
den actus, hvarigenom Gud affirmer ar sig, d. v. s. ponerar denna
Essentia Absoluti såsom ett Objektift, ett ämne för sin föreställning, sin
vilja och sin kärlek. Detta första Objektiva sådant som det uppfattas
och ordnas i Guds reflexiva aktivitet, är den förebildande realgrunden
för Universum, eller Universum i sitt urbildliga tillstånd, natura
natu-rata1 i sin första skönhet, Idéernas rena verld, hvilken endast för Gud
är i all sin herrlighet åskådlig. Härvid bör märkas: —–––-att det
nämnda Objectivum primum väl befinner sig inom Urväsendets
substans, så vidt som den ingenting vidare är än substans, men utom
Urväsendets intelligens, d. ä. utom den öfver substansens realprincip
upphöjda och reflekterande idealprincipen. Till denna Idealprincip,
d. v. s. Gud såsom Ande, förhåller sig Urväsendet, betraktat såsom
endast sådant (såsom blott motsatslös, absolut Urmöjlighet) nu (sedan
genom actus reiiexionis Divinae en opposition mellan Reellt och Ideellt
uppkommit) såsom ett underordnat villkor, ett medium actionis för hans
subjektiva (personliga) manifestation.» [S.L.T. 1816, s. 806 ff.).
Detta åtskilligt virriga ställe kan jag ej utläsa på annat sätt
än följande. Liksom »förståndet» uppträder formande och danande
inom det mänskliga »förnuftet» (betraktat såsom blotta möjligheten
1 Atterbom säger sig skilja denna natura naturata dels från natura naturans
= den improduktivitet i Gud, varom han ovan talat (se ovan s. 140), dels ock från
den empiriska naturen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
