Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Den unge Atterbom och världsbilden i Schellings frihetslära. Av Gunnar Axberger
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
148
Gunnar Axberger
äro föremål för sann kunskap, tingen blott för »meningar» och
Hy lä för ingendera. Atterbom kommenterar:
»Detta classiska ställe innefattar i sjelfva verket hemligheten af
all philosophisk vettenskaplighet. Det obestämda Urreella, det blott
såsom Grundsubstans verkande Absoluta erhåller först genom den
formande absoluta Intelligensen bestämd verklighet och qvalitet; just
derföre undflyr det, i sin primitiva egenskap, tankan och begreppet, hvilka
ej kunna sträcka sig utom gränsen af sin homogenitet med det redan
aktuellt blifna Absoluta, eller det Rationella, Intelligenta. Vad Platon
kallar "yXy], den dunkla, under all existens såsom dess föregående basis
hvilande urgrunden, är redan vid begreppets uppvaknande ett [XYj "Ov,
som dragit sig undan i en för lifvet och ljuset otillgänglig skymning.»
Man kan ifrågasätta, huruvida det ens. existerar: »Och liksom
skuggans svarta botten endast såvida Är, som den tjenar Ljuset i egenskap
af ett oundvikligt medel för dess synbarhet, så kan man ock säga, att
det Absoluta, betraktadt i egenskap af Grundämne såvida är, som det
tjenar den absoluta Ideen till substrat för dess uppenbarelse. Det är
det Intet,, hvaraf Gud, enligt vår religions heliga urkunder, i
begynnelsen skapade himmel och jord. Men detta Intet kan ej bli föremål för
något bestämdt begrepp, ty i det existerande Universum är det redan
förvandlat till ett Allt.» (S. L. T. 1817, s. 127 f.).1
Den dunkla grundens ordnande och gestaltande genom
idealprincipen belyses även av ett ställe i Atterboms företal till Fehr
Hörbergs Lefvernes-JBesTcrifning från föråret 1817. Liksom Schelling
symboliserar Atterbom idealprincipen och naturgrunden i ljuset och
mörkret. Ljuset genomstrålar och förklarar mörkret. Atterbom
påpekar, att det timliga är »det evigas genomskinliga förlåt», och
fortsätter några rader längre ner på sidan:
»Hvilken gemensam drift för alla naturting, att lefva i ljuset[
Huru kunde det yttra sig huldare, det begär, som är hela Naturens
1 Att Atterbom här utlägger Platon i frihetslärans ända är ju tydligt. Hylä
är »det absoluta betraktat såsom blotta substratet för sin aktualisation», »det blott
som Grundsubstans verkande absoluta», »den dunkla, under all existens som dess
föregående basis hvilande urgrunden» o. s. v. — Härtill må även påpekas, att
Schelling själv sammanställer naturgrunden såväl med »Platons materia» (Skr. o. fr.,
s. 360) eller \ifj ov (»das beruhmte \xr} Öv der Alten», s. 373, jfr s. 390), som med
skapelsen ur intet enligt Genesis (s. 373). Dessa föreställningar sägas först genom
Schellings föreliggande utredning ha fått »en positiv betydelse». — Vidare erinrar
Atterboms utredning här ovan på ett slående sätt om följande ställe i Skr. o. fr.
Sedan Schelling skisserat grunden och dess karaktär av dunkel längtan, skyndar
han sig att tillägga, att denna grund, sådan den är i och för sig »redan
undanträngts af det högre, som upphöjt sig därur». »Nach der ewigen That der
Selbst-offenbarung ist nämlich in der Wel t, wie wir sie jetzt erblicken, allés Regel,
Ordnung und Form; aber immer liegt noch im Grunde das Regellose––––—».
(s. 359). Jfr noten å följande sida.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
