Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Den unge Atterbom och världsbilden i Schellings frihetslära. Av Gunnar Axberger
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
152
Gunnar Axberger
öfver hvars lurande afgrund den synliga naturens — — —
gudatempel är uppbyggdt» o. s. v.
Vi förstå nu, varför Atterbom genomgående tillägger
bestämningen »gammal».1 Tydligen skiljer han mellan två manifestationer
av realprincipen: den »gamla», närmast motsvarande frihetslärans
grund, och den nuvarande, som närmast erinrar om identitetslärans
uppfattning, den heliga världsmodern o. s. v.
Emellertid måste betonas, att han icke anser »den gamla
natten» vara eliminerad ur skapelsen i. o. m. föreliggande
utvecklingsprocess. Alltjämt vilar den lurande och skräckinjagande under
naturens härliga tempel. Alltjämt är den en verksamhet att räkna
med. Vi ha även hört honom tala om »det i djupet av materiens
lynne fortfarande Chaotiska, Regellösa, Nattliga––––––-»
(Hörbergföretalet, se ovan s. 149). Fortsättningen skall också visa, huru
Atterbom härifrån härleder synden, samt huru han tack vare denna
åskådning stundom närmar sig läran om en ond världsmakt.
Dessförinnan må emellertid ett par anmärkningar tilläggas till
föreliggande avdelning av min utredning. Den framställning av
Atterboms lara om naturgrunden, som ovan givits, har byggt på
uttalanden fr. o. m. 1816. Emellertid är det tydligt, att han redan
tidigare omfattat den. Jag erinrar sålunda om kommentaren till
Yme-figuren från 1811. Vidare erinras om skapelseskildringen i
DioMes och Heliodora från 1813. Jag har redan tidigare framhållit, att
denna i huvudsak måste tolkas i frihetslärans ända (se ovan s. 137 f.).
Mot bakgrund av det senast anförda torde emellertid detta bli ännu
mera tydligt. Vi minnas, huru Zeus eller ljuset framstiger ur »den
gamla natten», havsdjupet, modern. Dyster ser han sig omkring,
men vänder sedan blickarna tillbaka till hennes dunkla salar och
framropar härur Thetis, havsnymfen, som blir hans maka och livets
hulda föderska. Mot allt högre former stiger livet i sin utveckling,
men i havsdjupet härskar alltjämt »det åldriga chaos», vars
»förborgade skräck solen med möda beser». — Så gott som punkt för
punkt kommenteras denna allegori från 1813 av försvarsskriften
jamte andra nyss anförda prosautredningar. I det kaotiska urvä-
1 Redan i Skaldarrnalskommentaren kallar Atterbom naturgrunden »den
uräldsta materien», i Diokles och Heliodora »den gamla natten» eller »det åldriga
chaos». Begreppet »den gamla natten» återvänder sedan i ett flertal uttalanden,
så t. ex. i Idunarecensionen och Åsigter. Ytterligare exempel återfinnas nedan
s. 159 f. Andra benämningar äro »den äldsta modern» (Åsigter), »Urnatten», »den
gamla Chaos-natten», »det gamla Chaos» o. s. v. — se härom nedan s. 161 f.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
