Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Den unge Atterbom och världsbilden i Schellings frihetslära. Av Gunnar Axberger
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Den unge Atterbom och världsbilden i Schellings frihetslära 157
En pest, som vill förgifta skapelsen,
Och skulle mörda den, om lyckligtvis
Han ej förtärdes evigt af sin önskan:
(P. K. 1821, s. 166).
Jag* återknyter till Idunarecensionen. Utifrån nyssnämnda
uppfattning av det onda förklarar Atterbom ödets begrepp. Ödet
kommer för honom att sammanfalla med synden. »Satan sjelf är
principen i det slags Ode, som vi här mena, och hvars verklighet, då
den ingenting annat är än Synden av Christendomens verldsåsigt,
ju till alla delar bekräftas.1 {S. L. T. 1821, s. 56).
»Förstår man», fortsätter han något senare, »detta Öde, är man i
belägenhet att sjelf erfara vidden af dess inflytelse och fasa, så vet
man ock att dess försåtliga lynne är någonting långt skräckfullare, än
den blotta Sinnlighetens bräckliga svaghet, utanför hvars gräns ytliga
moralbegrepp förneka tillvarelsen af en ond princip, Lögnens urgamle
fader och befrämjare, den absoluta motsägelsens ande, realiteten af det
till sin första oväsentlighet återsträfvande Intet, den rena negationens
positivitet (förnekningens bejåkning). Den öfverklagade sinnligheten,
detta retliga anlag för så många lidelser och lidanden, skulle i och för
sig sjelf ej vara så särdeles svår att kufva och styra, om ej en
omensk-lig, i det Irrationella helt och hållet återfallen intelligens, med hvilken
det Sjelfviska i menniskonaturen sammanhänger genom den ena, den
nedåt vända polen af sin Vilja, begagnade den meteoriskt fermenter an de
oron i själens lägre region, för att der sammanskocka och uppåt den
högre sända orkanerna och åskmolnen, under innerlig glädje när
villervallan hunnit sin höjd.» (S. d. T. 1821, s. 58).2
Alltså ett återupptagande av tanken från Hörbergföretalet, att
det ondas rot ej är att söka inom sinnligheten utan inom intelligensen
själv. Jag har redan påpekat denna tankes direkta förebild i Skr.
o. fr. (se ovan s. 155).
Det anförda torde ha visat, huru Atterbom alltifrån Skald armai
1811 fram till skrifterna i början av 20-talet ansluter sig till
frihetslärans uppfattning av det ondas uppkomst. De ställen, jag
utvalt, ha samtliga behandlat det onda inom människan. Emellertid
1 En liknande tanke finns långt tidigare hos Atterbom. Se företalet till
andra upplagan av Poetisk Kalender 1812, utgiven 1816, s. xi).
2 Även här spåras intryck från Die Weltalter. När Atterbom talar om »den
absoluta motsägelsens ande» eller om »det till sin första oväsentlighet
återsträ-vande intet», så erinrar detta på ett slående sätt om vissa tankar i denna skrift
(jfr ovan s. 133, samt Die Weltalter 267 f). Samtidigt är det emellertid tydligt, att
hans uppfattning av det onda här direkt överensstämmer med hans tidigade
ståndpunkt.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
