Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Den unge Atterbom och världsbilden i Schellings frihetslära. Av Gunnar Axberger
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Den unge Atterbom och världsbilden i Schellings frihetslära 159
upphov. Ett erinrande om vissa ovan anförda yttranden,
kompletterade med andra, må belysa detta.
Vi erinra oss från Diokles och Héliodora (1813) det
skräckinjagande gamla kaos, som alltjämt härskar i havets, materieprincipens
djup. Samma år återvänder detta skräckfulla kaos på ett ställe i
Fågel Wd-fragmentet (P. K. 1814, s. 110):
(Deoletus) Ty liksom solens glans en enda är
Och Gud, och tron, och kärleken, och dygden
De evigt samma äro och förblifva:
Så skiftar Mörkrets hemska chaos sig
I millioner nya missgestalter,1
Och afgrunden på skuggor öfverflödar.
Men minns dock, att de äro endast skuggor?
Som fly för viljans strålomgivna kraft!
(Florinna) Er, Deoletus! skänkte denna kraft
En blick, som skådar tingens dolda grund,
En makt, som herrskar öfver deras andar —3
(P. K. 1814, s. 110).
Grundens »missgestalter» liksom »den gamla natten» uppträda
vid ungefär samma tid även i ett uttalande i Phosphoros.
Ehren-svärds lara om det fula utlägges här på följande sätt — helt i
andan av Atterboms eget system. Han talar om »det Stygga» och
frågar sig, varför ormen, grodan och spindeln förefalla oss
ohyggliga. Han tillägger: »Det oorganiska, giftiga, skadande tycks i
sådana djur liksom lefvande framskymta ur naturens bakgrund; den
gamla Natten tycks åter öppna sig och framsända sina hemska
missfoster.» Ingen kan undgå att inför ormen erfara »den rysning,
som åsynen av detta slingrande, egoistiska, amphibiska väsende
förorsakar.» (PÄ. 1813, s. 350).4
1 Jfr Skr. o. fr.: det är grunden, som överallt i naturen skärper och eggar
självheten och egenheten och därmed naturligtvis framkallar mångfalden. Den
lockar självheten till lösryckande från den allt enande universalviljan o. s. v.
Spänningen mellan ont och gott framspringer »aus dem Verhältniss des Ganzen
zum Einzelnen, der Einheit zur Vielheit oder wie man es ausdrucken will. Das
Positive ist immer das Ganze oder die Einheit; das ihm Entgegenstehende ist
Zertrennung des Ganzen, Disharmonie, Ataxie der Kräfte» (s. 370). Guds vilja vill
universalisera allt, bringa allt till enhet med ljuset. Grundens vilja vill
porti-kularisera allt; »will die Ungleichheit allein.» (s. 381).
2 Jfr frihetsläran: det ondas makt kan aldrig komma till förverkligande, blott
sträva därefter (s. 378, 381). Den äger realitet blott som motsättning mot det goda
(s. 409). »Das Wesen, das–––-— nie ist, aber immer sein will––––––.» (s. 390).
3 Jfr frihetsläran: Viljan-ljusprincipen genomstrålar den dunkla grunden.
4 Det förefaller, som om Atterbom här direkt inspirerats av ett ställe i Skr.
o. fr., där ormen på liknande sätt sammanställdes med naturgrunden (s. 376). —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
