- Project Runeberg -  Samlaren / Ny följd. Årgång 16. 1935 /
160

(1880-1935)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Den unge Atterbom och världsbilden i Schellings frihetslära. Av Gunnar Axberger

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

160

Gunnar Axberger

»Den gamla natten» återvänder även i den dedikationsdikt av
Atterbom som inleder Hörbergs självbiografi (1817). Sammanhanget
ger vid handen, att skalden här närmast har samtidens motstånd
mot fosforisternas heliga sak i tankarna:

Die alte Nacht, wo sich des Bösen Schlange
In gift’gem Bruten zischend noch verjiingt,
Sie hasst die Geisterwelt des Lichts schön lange,
Wie jeden Laut, der sonnenwärts erklingt.
Doch dient’s ihr nur zum eignen Untergange,
Das Wiïthen, das zuletzt sich selbt verschlingt!

(s. vu).

Här må vi också erinra oss dikten Åsigter (P. K. 1821) och
Idunarecensionen från 1820—21, vilka ovan mer utförligt behandlats.
Poemet skildrade bl. a. »den gamla Natten» från skapelsens
begynnelse, som nu blivit en »kufvad grundval åt det högre lifvet». Det
ondskefulla »gamla Jaget» i vårt bröst är hennes skötbarn och
»farligt» liksom hon själv. Här är upphovet till »det Ondas flägt»,
som går genom livet »en pest, som vill förgifta skapelsen, och skulle
mörda den, om lyckligtvis han ej förtärdes evigt af sin önskan.»
I samma dikt talas också om

— — — ^e^ lömska flor af sorg,

Som ännu hölja vill Naturens fägring

I dunkelheten af den gamla Natten;

Det är den gömda syndens gömda strafT.–––––-

Detta tema upprepas i Idunarecensionen, där synden härledes
ur »den fiendtliga rest», vilken vi äga »i djupet af vårt väsende»
av »det gamla Chaos, soin icke vill foga sig under skapelsens
ordning», men som likväl »just genom sin motspänstighet» befrämjar
världsutvecklingen. Eller: vi erfara skräck inför »den gamla Natten
––––––det irrationella chaos, öfver hvars lurande afgrund»
naturens gudatempel är uppbyggt.

Samma föreställningskrets uppträder också i den dikt, som
Atterbom ägnar filosofen Steffens under sin Tysklandsvistelse 1819,
och som han sedermera översätter för Poetisk Kalender 1820.x Här

I fortsättningen av ovan anförda uttalande betonar dock Atterbom, att naturen,
sedd från det helas synpunkt, är skön och harmonisk, samt att ovannämnda känsla
inför ormen betingas av människans inskränkta synpunkt.

1 Dikten finnes avtryckt efter det tyska originalet i Samlaren 1918, s. 116.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 18:28:57 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/samlaren/1935/0168.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free