Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Viktor Rydbergs dikt Den flygande holländaren. Av Valter Tyrenius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
168
Valter Tvrenius
eller vid något senare tillfälle, sedan han sett operan, är
naturligtvis alis ej utesintet.
Då holländaren i Wagners opera första gången framträder,
talar han om. sin dödslängtan. På alla sätt söker han döden:
Hur mången gång i storm och nöd
Sökte jag faror och död,
Men dödens frid jag aldrig vann.
Jag dref mitt skepp med kraftig arm
Mot bränningens vredaste larm,
Men ack, en graf jag aldrig fann.
Hur mången gång i storm och nöd
Sökte jag faror, sökte död;
Styrde mitt skepp med kraftig arm
Mot vreda bränningarnas larm.
Död mig ej hann,
Graf jag ej fann:
Så är min straffdoms grymma bann.1
Onekligen finnes här en likhet med början av Rydbergs dikt:
holländaren har i århundraden
svurit med förtvinans lust
på rorman vid hans rätt,
som ej kan köra upp på kust
i någon stormig natt.
Men rorman gör, hvad han förmår,
om än med föga hopp:
där bränningen som vildast slår,
dit styr han skeppet opp,
han krossa vill dess hårda barm
mot klippa, bank och skär,
men böljans harm, hans egen harm
och allt förgäfves är.
Wagners holländare längtar efter förintelsen:
I verldar, änden snart ert lopp!
Eviga Intet, tag mig opp!
Kör från spökskeppet.
Eviga Intet, tag oss opp !2
1 Akt I. Sid. 5—6.
2 Akt I. Sid. 6.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
