Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Frödingsstudier. Av Henry Olsson - 1. Inledning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FrÖdingsstudier
18S
Fröding har alltså redan vid 80-talets början känt sig som en
»gränsmänniska», och hans beläsenhet och litterära intressen ha
från början stått i den dubbla inställningens tecken. De
romantiska anlagen ha givetvis utgjort bottenskiktet. Enligt Hellberg
hade han redan som helt liten fördjupat sig i sagodiktningen,
såväl den nordiska (möjligen Afzelius’ samling) som den orientaliska
(Tusen och en natt). Tidigt hade han också blivit förtrogen med
Frithiofs saga och Fredrek på Ransätts Värmlandsbilder samt med
Stagnelius, Wallin, Vitalis och C. F. Dahlgren vilka han studerade
i den av Pli. J. Meyer 1853—54 utgivna Svenska klassikerna. I de
omnämnda självbiografiska notiserna yttrar han vidare i opposition
mot vissa meddelade uppgifter att han av Stiernhielm och Lucidor
läst »rätt litet», att han ej varit särskilt intim med Almquist,
»ehuru jag torde läst Törnrosens bok som gymnasist», och att
hemmets boksamling icke varit »särdeles rik», uppgifter som ju alltid
ha sitt intresse.
I själva verket framgår det av många uttalanden att
husgudarna varit Tegnér och Stagnelius och alldeles särskilt den
förstnämnde. Man vet ju genom Hellberg att barnen Frödings första
litterära umgänge utgjorts av Frithiofs saga, med vars personer de
nästan bokstavligen blevo bekanta i vaggan, och likaså att Gustaf
under en resa till Ronneby i 12—13-årsåldern1 inköpte Axel och
Svea och till stor del lärde sig dem utantill. Det skänkte honom
en kongenialitet med »de gudingivne sångarne» som han själv
alltid bekände och som kom hans egen mera idealiserande
kärleksuppfattning att fullständigt genomsyras av deras platoniserande
romantik. Jag är kär igen. Stycken ur Axel och Fritjof och
Stagnelius dyka upp och klinga ljuvligt i min själs öron», skriver han
exempelvis 1886 (jfr nedan s. 220 n.). I grunden har denna
ursprungliga litterära upplevelse präglat hela hans hithörande lyrik,
salighetsepisoden i Balen ej mindre än Det hörde varit stjärnor och de
romantiska partierna i Flickan i ögat. Man har stämningen i
Stagnelius’ Valsen där dansmusikens rytmer föra skalden och hans
brud fram till den heliga gudatronen: »Evig fest i himlens sälar
är. / Öfverengeln skall oss viga der, / Alla helgons och Serafers
här/ Sjunga vår bröllopssång». Man har den vidare naturligtvis i
1 På denna séjour syftar Lycksalighetens ö vars lovsång till »kärlek, jords
och himmels under» ju inspirerats av Axel. En plats med namnet Lycksalighetens ö
rinns verkligen i Eonneby. Om dikten i övrigt se Ek, Frödings Balen i Festskrift
tillägnad W. Söderhjelm’, Hfors & Sthlm 1919, s. 110 f.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
