Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Frödingsstudier. Av Henry Olsson - 6. Från spelman i Hoppmansbol till min vita sidensko
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Frödingsstudier
219
Den dansande och skrattande fröken Alice som tror på
glädjen även som samhällelig faktor blir honom emellertid icke svaret
skyldig.
Dialogen kan ju på ett vis betraktas som en replikväxling
mellan tvenne röster i Frödings egen själ. Han var själv förvånad —
skriver han till Cecilia april 1890 — över att på en gång kunna
älska »den gediget realistiska humorns diktare» och »sådana
förtvivlans och hypokondrien s veropare som de olycklige ryssarne»
hos vilka »det gnisslar och skriker och jämrar sig från början till
slut». Han hade särskilt gripits av Tolstoys Kreutz er sonaten,
och Alices lilla poem med dess Heidenstamska
livsglädjeförkunnelse är kanske närmast en reaktion mot detta inflytande.
Samtidigt erinrar Herr Nevermores predikan trots den lätta chargeringen
om att skalden var mitt uppe i sitt sociala diktskede. Brytningen
med Karlstadssocieteten hade radikaliserat honom och utlöst hans
oppositionstendenser. Den 23-årige Nevermores poem påminner
också om Frödings egen ungdom, t. ex. hans första offentliggjorda
dikt Ve! i Karlstadstidningen 1885. Denna kallade han senare
själv »en åttiotalsmara», och dess närmaste anförvanter finner man
ju i Snoilskys Poesiens vandring eller Kiellands novellett
Balstem-ning med dess kontrast mellan lyckans barn och hatets.
Det direkta uppslaget till en dylik brevväxling hade Fröding
emellertid fått genom sin korrespondens med »Astrid Carlesohn».
Efter att en tid ha hotat stagnera hade detta brevutbyte just
de första dagarna i april 1892 ånyo tagit upp sig. Det är från
denna aktuella verklighet skalden lånat den oefterhärmligt
fliek-tyckmyckna tonen. »Astrid» är lika glad och danslysten, lika
munvig och överlägsen som Alice: »treflig, käck, nonchalant, smått
försmädlig utan att vara elak», säger han själv i sitt enda
bevarade svarsbrev mars 1891. Hon är den onyttiga dagsländan som
dock gärna ville vara till någon nytta om hon kunde, och Fröding
har tydligen varit tjusad av det flickaktigt omöjliga i hennes
livs-och samhällsuppfattning. Hon utlägger också alldeles samma
ämnen som Alice: de moderna romanernas sorglighet och det
omoraliska unga Sverige, socialismens galenskap (»låt derför inte
Branting inverka på Er!»), Karlstädstidningens otäcka rabulism som
vållat henne mycken smälek i familjen ete. Det yttre uppträdandet
på arenan är dessutom i båda fallen högst likartat. Kring bägge
flickorna svävar en nimbus av »illistig lyktgubbe», det förblir ovisst
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
