- Project Runeberg -  Samlaren / Ny följd. Årgång 16. 1935 /
222

(1880-1935)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Frödingsstudier. Av Henry Olsson - 7. Atlantis

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

222

Henry Olsson

cilia 21 april 1892 beskriver han själv den stämning vari han bröt
upp från Karlstad: »Jag har haft en sådan där melankolisk period,
du vet, då jag ej är i stånd att tala eller skriva utan den största
svårighet — the melancholy burden bore of never-never more».
Av svarsbreven från »Astrid Carlesohn» vid denna tid framskymtar
också hans starka vantrevnad med Karlstadsförhållandena. I ett
av breven hade han sålunda jämfört sig med Gontjarovs Oblomov,
den första klassiska gestaltningen av den ryske »överflödige» som
på sin soffa drömmer om människornas andliga och politiska
lyftning men själv sjunker allt djupare ned i slöhet och förfall.
Samtidigt som Fröding odlade dessa »fin-de-siècle»-stämningar hade han
ju ryckts med i de politiskt-sociala strömningarna och umgicks med
aktiva idékämpar som Hellberg och Branting. Tydligen har han
själv känt det paradoxala i läget. Man spårar något av konflikten
i hans bekanta krönika Situationen 2 mars 1892: »Jag tycker inte
om att tala politik . . . Nej, jag vill hellre ligga tyst och ensam
på min soffa och se på rökmolnen från cigarren och bygga mig
luftslott med moriska bågar och lejongårdar och Abencerragernas
sal ...» Men detta ginge dåligt: »Numera är det omöjligt att
ligga och drömma om Abencerragernas sal. I stället vill man gå
ut på gatorna och ropa: ’spjuttid, vargtid, onda tider’.»

Mera av den inre problemvärlden avslöjar Frödings redan
inledningsvis åberopade krönika Hybelejens kvarn för sista gången.
tryckt en månad tidigare. Det gamla stenmagasinet i fråga skulle
rivas, och kåsören hör kråkorna under taket sjunga om den tid då
det heliga Ilion faller. Även Fröding tycker det är en smula
sorgligt — icke för fornminnets skull ty ur denna synpunkt hade
byggnaden intet värde och icke heller av några praktiska skäl. Men
han har hört en sak som ingett honom medlidande med det gamla
rucklet: det hade nämligen en gång i världen varit förlustelselokal.

På älvsidan fanns ett stort utspringande loft, där folket dansade
vid Permäss och höstmarknaden. Hej, hoppsan, fiolerna gnedo och
gnällde, de vilda pojkarne stampade och gjorde kast, de glada töserna
hoppade och flinade, gubbarne slogo täkt med klacken och gummorna
molo och snattrade bort i hörnen. Naturligtvis var det också
slagsmål eller fylleri, men det var i alla fall ett stycke livsglädje, som nu
icke står att få varken för pengar eller brännvin. — Och ända
behöver folket så väl litet glädje och skönhet — minst lika mycket som
bättre kost och bättre upplysning. Dansen är varg i veum och
vandrar vilse omkring på hemliga stigar. Stränga bevakande ögon jaga

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 18:28:57 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/samlaren/1935/0230.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free