Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Frödingsstudier. Av Henry Olsson - 7. Atlantis
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
228
Henry Olsson
marmorborg" är nämligen i grunden samma motiv som den
hemsökta moriska borgen i Dolores di CoUbrados: »Granada är skövlat,
Alhama är härjat, /förött och förbränt och av döden färgat,/men
är dock en skön och en stolt ruin». Man är därmed också framme
vid slutsatsen. Om den osociala njutningsandan var en sorts
släktens kavaljerslinje, har man här tydligen motsvarigheten till det sköna
och stolta men undergångsmärkta hos Atlantiderna. Den dubbla
inställningen är därmed också angiven: med sitt sociala samvete har
skalden stått kritisk mot den utslocknade rasen, med sin känsla av
degeneration har han förenats med dem och deras förfall.
Man kan sedan ytterligare bekräfta denna parallell genom en
jämförelse med Sol och pannkaka och Frödings andra självbiografiska
ruindikter. Den öde marmorborgen på havets botten,
dödsdrömmens stad med rader av heliga stoder och nätverk av grönskande alger
kring kolonnaderna, erinrar ju nämligen slående om den söndervittrade
sköna byggnaden i Sol och pannkaka där nischernas gamla gudar
störtat samman och »mossan grönt på gistna murar sömmar». Man
befinner sig därmed också i närheten av den drömmande
dödsstillheten i Snoilskys Alhambra och dennas högtidliga sorgemässa över
»den ätt, som försvann från jord». Det är lätt att se likheten med
denna för Fröding så fantasieggande dikt. För Snoilsky som sörjer sin
egen försvunna inspiration med dess skimrande bilder framträder i
en spökvision Abencerragernas bortdöda ätt, sörjande sin härjade
borg:
De komma, de djupa leder,
Likt. vågor i nattligt svall,
Med ögonen slagna neder
Liksom vid Granadas fall.
Häremot svarar sagan om de gravlagda mäktiga Atlantiderna
med deras strålande palats och gårdar, gator och torg: »Nu är det
Öde, hän genom staden / vandrar dess minne i sorg». Något av den
luftiga nattbelysta Alhambraarkitekturen dröjer ju faktiskt också kvar
i Atlantis’’ skinande vita fasader, och krönikan Situationen visar att
Fröding just i de dagar han skrev Atlantis fantiserade om
Abencerragernas sal och byggde »luftslott med moriska bågar och
lejongårdar». Om man nu erinrar sig Granadainslaget i moderns spanska
dikt som han själv varierar i Dolores di CoUbrados1 förstår man
1 Som Segerström visat (Edda XX) har det moriska inslaget i Dolores sin
närmaste upprinnelse i en dikt av Byron.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
