Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Frödingsstudier. Av Henry Olsson - 9. Alkibiades
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Frödingsstudier
241
klinga igenom i hans dikt: »Skumma gestalter jag såg i det vida, /
vilande rader av somnade släkten» eller »Dovt som när haven
skvalpa och svalla/hörde jag sorl av de multnades röster».
I själva verket förstår man ej Frödings beundran för
Heidenstam, om man icke klargör för sig att det lika mycket är personen
som diktaren han uppskattar. »Heidenstam liksom Byron, Musset
och Heine hör nu en gång till den grupp av författare, vilkas
personligheter betraktas med minst lika stort intresse som deras
diktning»; de vore »ungezogene Lieblinge der Gratien» av intresse både
genom själsliv och levnadsöden, säger han själv redan 1892 i
recensionen av Hans Alienus. I samma stil gå alla hans uttalanden.
Redan hans sätt att under själssjukdomen hösten 1894 närma sig
Heidenstam visar det förtroende och den beundran han ägnade
denne: »Flere gånger har jag gått i min ensamhet och drömt om
Er . . . Ni vet ju att jag håller av Er mer än alla andra svenska
författare och (att) Ni givit mig mod att skriva». Av ett brev 21
juni 1895 framgår att han på ett rent rörande sätt intresserade sig
även för Heidenstams publikframgång: den förunderliga brist på
förståelse han tyckt sig märka hos landsmännen kunde endast bero
på att diktaren vore för förnäm för dem. Intressant är också
en något frispråkig artikel Infall och utfall 15 nov. 1897. Fröding
talar där om det hat som Heidenstam möjligen uppväckt och som
bottnade i missförstånd av vad som dolde sig bakom »den
landsflyktige Dionysos’ många utklädningar och vad de besjmnerliga
underverksförsöken att framkalla frihet och skönhet betyda, som
gudasonen i medveten eller omedveten erinring om sitt ursprung
icke kan underlåta att göra».
Man finner lätt att det är de egenskaper Fröding själv saknar
som attraherat honom hos Heidenstam och att denne just på grund
därav kommit att te sig som företrädaren för en mera framskriden
mänsklighet. Han har själv utsagt det i sin studie över vännen.
Som dennes mest utmärkande drag anges friheten från all
gammaldags tvångsmoral och alla estetiska lärosatser som stängde
vägen för fantasiens och tankens vågsamheter. Han saknade helt
enkelt känslan av underdånighet inför kristendomen och likaså
varje »skranten samvittighed» i fråga om det naket erotiska. Hans
djärva skildringar vore i detta fall mera rena, mera oförfärat öppna
än till och med Byrons, Ibsens och Strindbergs, att icke tala om
Frödings egna som återgett »åtminstone det sjukligt könsliga halvt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
