Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Psykoanalys och litteraturforskning. Av Sten Linder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
250 Sten Linder
yttringarna av en nevros, men ingen viljeansträngning kan bringa de omedvetna
konflikterna upp i medvetandets plan och finna de orsakssammanhang, som ligga
bakom symptomen och betinga dessa, varigenom konflikten löses och disharmonien
upphäves.
Som synes hyllar författarinnan även helt den psykoanalytiska
determinismen; i de mindre tilltalande karaktärsegenskaper, som hon
omsorgsfullt analyserar fram hos sitt föremål, hatet, maktlystnaden,
fåfängan, penningbegäret, ser hon endast nevrotiska
förträngningsfenomen. Faran med detta betraktelsesätt blir naturligtvis, att
individen lätt förvandlas till endast ett bylte av komplex, så att alis ingen
plats blir övrig för medvetna själsakter. Den självkorrigerande,
anti-individualistiska och antiintellektualistiska utveckling, som man kan
spåra i Ernst Ahlgrens brev, dagböcker och diktning från Pengar till
Fru Marianne, och som intresserat alla icke-psykoanalytiker vilka skrivit
i ämnet, anser Töra Sandström sålunda ej ens vard att noteras. I Fru
Marianne finns t. ex. en inspirerad skildring av Mariannes
moderslycka, som Gustaf af Geijerstam fann vara det centrala stället i hela
romanen. »Det var så underligt att tänka på honom, som låg där i
sin lilla säng. Han, som var hennes son. Det var, som om livet fått
en annan betydelse, det var större än förr, mera harmoniskt, men
också mera ansvarsfullt. Det lönade sig nu att bliva stark och god
— för hans skull. Och vägen låg så klar. — — — Ja, hon var
lycklig, så lycklig. Det var ett människoliv, som slumrade där, ett
helt stort människoliv. Hur förunderligt! ...» Att med stod av en
sådan skildring anta, att Ernst Ahlgren under de sista åren nått fram
till i varje fall en större förståelse av moderligheten, betecknar Töra
Sandström (s. 65) som »en förhastad slutsats».
Slutligen visar psykoanalysen ofta en farlig böjelse till att
reducera all idealbildning till endast omedvetet självbedrägeri och
»efter-rationalisering». I Ernst Ahlgrens arbetsdyrkan ingick även ett
moment av sund och fruktbar ambition att förvalta sitt pund; det
nevrotiska låg i överdriften, renodlandet, avguderiet. När dr Sandström
flerstädes antyder, att Ernst Ahlgren endast letts av det nevrotiska
begäret till »litterär odödlighet», reduceras därmed också det
diktar-program till blott och bar rationalisering, som Ernst Ahlgren
uppställde för sig t. ex. med orden: »Vern vill skriva för dem, vars liv är
tungt och dött och som taga i en bok icke för att få tiden att gå blott
utan för att känna sig muntrade ett ögonblick under sitt dagliga släp?
Om jag hade makt att skriva för dem — icke spetsfundigt men till
glädje för dem som arbeta, för dem som ha vilja att vara hederliga
och goda. — — — Vad gör det då om mitt liv inte är så
bekym-mersfritt och vekligt! Om jag bära slipper att dö i medvetandet att
ha levat alldeles, alldeles förgäves.» (Dagboksblad II: 131.)
Att Ernst Ahlgren besatt en en höggradig litterär ambition och
ärelystnad är obestridligt, men då hon samtidigt alltid var böjd för
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
