Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Psykoanalys och litteraturforskning. Av Sten Linder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Psykoanalys och litteraturforskning
253
som hon ej vågade yppa. Även om den har hon dock uttalat sig så
genomskinligt, att man kan gissa sig till att den stod i något
samband med den andra dotterns födelse och tidiga död, och av
Lundegårds antydningar förefaller det, som om hon till honom förtrott sig
även på denna punkt.
Dr Sandström utvecklar emellertid bl. a. (s. 37), hur Ernst Ahlgren i
sin nevrotiska strävan att bygga upp ett konstruerat ideal jag »tränger
bort hatkänslorna» och »ljuger bort för sig själv det som ej passar in i
idealbilden». Skall detta påstående äga generell giltighet, måste man
fråga sig, hur författarinnan då litet längre fram (s. 54 ff.), där
hon behöver bevismaterial mot Ernst Ahlgren, kunnat fylla två hela
sidor med citat, i vilka denna öppet deklarerar dessa samma hatkänslor
mot personer och förhållanden, som hon ansåg ha vållat henne
förödmjukelser.
Dr Sandströms genomgång av det redan tillgängliga materialet
har dock icke varit utan positivt resultat. Att i Ernst Ahlgrens
känslor för Brandes redan från början funnits ett inslag av
erövringsbegär, av litterär och erotisk nyfikenhet och experimentlust, har hon
själv vidgått i Elsa Finne-anteckningarna, och det bekräftas
otvetydigt av denna utförliga utredning. I Ernst Ahlgrens redogörelse
för sitt förhållande till Brandes finner Töra Sandström även de
tydligaste uttrycken för vad hon anser vara hennes sexualhämning. Ernst
Ahlgren vill ge samvaron formen av en platonisk erotik —
»vänskapserotik» kallar hon den själv — hon känner »en förfinad hunger efter
smekningar», men ingenting av »själva den grövre sinnligheten»,
enligt Elsa Finne. Man kan ju förstå, att Georg Brandes därför kallade
henne halv och förkonstlad, och även om han skulle ha velat, har hon
knappast heller gjort det möjligt för honom att draga sig tillbaka.
Sitt motstånd tillskriver hon själv sina »inlärda moralbegrepp»
(Dagboksblad II: 306), och man kan tillägga hennes på annat ställe yppade
övertygelse att kvinnan i en fri förbindelse utsatte sig för mannens
förakt. Töra Sandström antar att till grund också legat en rent
nev-rotisk hämning, en fruktan för mannen som sådan.
I detta kapitel visar sig dr Sandström eljes mera som
dokumentgranskare än som psykoanalytiker. De för författarinnan okända
anteckningarna i almanackan visa i otvetydiga ordalag, att Ernst
Ahlgren först på senhösten 1887, efter mer än ett års bekantskap med
Brandes, uppgivit sitt motstånd. (Skall man draga även denna uppgift
i tvivelsmål, har man ett kriterium på dess tillförlitlighet i den
omständigheten, att först och exakt vid den angivna tidpunkten
tilltalsordet ni utbytes mot du i hennes brev till Brandes.) Detta
kronologiska förlopp skulle ju också bäst synas överensstämma med Töra
Sandströms tes om hennes hämmade natur. Emellertid har dr
Sandström »frestats till (det visserligen obevisade) antagandet», att Ernst
Ahlgren omedelbart givit sig åt Brandes, och bygger härpå hela sexton
sidors resonemang (s. 123—139), vilket alltså hänger i luften. Skulle
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
