Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Psykoanalys och litteraturforskning. Av Sten Linder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
254
Sten Linder
förhållandet icke ha nått sin höjdpunkt först hösten 1887, som
almanackan uppger, utan som Töra Sandström antar, vid denna tidpunkt
tvärtom ha avbrutits av Brandes, blir det också oförklarligt, att det
förtroliga tilltalsordet just nu dyker upp i breven, något som dr
Sandström visserligen ej observerat.1 Det framgår nämligen av Elsa Finne,
att Ernst Ahlgren tidigare känt sig sårad av att Brandes vid sina
första närmanden ännu icke velat införa duskap dem emellan.
Det lyriska utbrott i brev till Ellen Key i dec. 1887, som tolkar
Ernst Ahlgrens kortvariga lyckokänsla av att känna sig som »en
druvklase i livets varma, starka hand»,, måste dr Sandström (s. 141) i
enlighet med sin hypotes söka bortförklara som »oäkta»2 genom
sammanställningen med icke samtidiga, kontrasterande brevuttalanden. Samma
dag finner man dock i almanackan anteckningen: »Lugn och nöjd.
Skrev brev till Ellen om att jag är lycklig.» Kedan nästa dag heter
det visserligen: »Livsleda igen.» Almanackan bestyrker här vad som
redan anmärkts av en annan recensent,3 att dr Sandström förbisett det
ytterligt labila i Ernst Ahlgrens sinnesstämning under dessa upprörda
dagar, som gör att det ena yttrandet säkerligen är lika »äkta» som det
andra. Hade Ernst Ahlgren däremot förfarit med medveten
konstruktion för att skönmåla sin kärleksupplevelse, som Töra Sandström vill
göra troligt, skulle hon givetvis icke låtit dylika spontana
kontrastuttalanden kvarstå på samma blad.
Så gott som omedelbart härefter klagar emellertid Ernst Ahlgren
i almanackan över att Brandes visar sig likgiltig och drar sig tillbaka,
och endast en månad senare följer hennes första självmordsförsök.
Som sitt främsta motiv anger hon i avskedsbreven till Brandes, att
hon nu tror sig vara föremål för hans förakt. Även detta förlopp
stämmer i själva verket med den analys, Töra Sandström (s. 152) ger
av Brandes’ natur i anledning av Elsa Finne: »Han drivs tydligen av
ett begär att övervinna kvinnans motstånd — sedan finns där intet
som lockar honom längre.»
Om grava anmärkningar måste göras mot dr Sandströms
kronologiska utredningar i Brandeskapitlet — en utredning på grundval av
så ofullständigt material måste ju bli o tillf örlig — delar man dock
gärna den helhetssyn på förhållandet, som hon markerat genom att
som motto sätta Ernst Ahlgrens egna ord: »Vad som med
naturnödvändighet framgår ur bådas karaktärer, det sker.» Att däremot,
såsom ofta gjorts, i en dylik sak avkunna någon offentlig moralisk
skiljedom, synes böra ligga utanför både psykologens och
litteraturhistorikerns skyldighet.
Almanackan ger även ett annat exempel på faran av att i
onödan söka jäva brevens vittnesbörd. Dr Sandström har (s. 135 f.)
1 Dr Sandström har dock (s. 137) nödgats medge, att Ernst Ahlgrens brev
till Brandes av den 11 nov. 1887 »tyder på att något avgörande inträffat under
den förflutna månaden».
2 Kursiveringen av Töra Sandström.
8 I. Harrie i G. H. T. 12/i 35.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
