Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Psykoanalys och litteraturforskning. Av Sten Linder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
256
Sten Linder
lyte.» Av denna föddes det hat, som också blev hennes karaktärs
brännmärke och obotliga lyte. Hennes fall utgör härutinnan ett
bestyrkande av vad individualpsykologien kallar kompensationens Iag.1
Hennes död var en ödmjukhetens självuppgivelse, troligen samtidigt
också något av en hatets hämndeakt, som Töra Sandström menar.
Självuppgivelsen stämmer ju emellertid ej med Töra Sandströms
tes om Ernst Ahlgrens narcistiska självdyrkan. Dr Sandström söker
därför till slut (s. 198 ff.) att bestämma även hennes religiösa inställning
som en projektion av denna självdyrkan. Härvid måste hon dock
sorgfälligt undvika att citera de mest karakteristiska och vackraste
uttrycken för Ernst Ahlgrens livstro, sådan den framstår, grundad på
tidens allmänna utvecklingsoptimism. 1884 skriver Ernst Ahlgren t. ex.
i Stora boken:
Jag känner mig så lycklig, så förunderligt lycklig, ty livet är så vackert.
Varför öppnar man icke våra ögon för det? — varför lär man icke människorna att vara
lyckliga? Jag tänker just nu på, att jag skall dö, tänker därpå med en svag
rysning för smärtan och mörkret, men min glädje är oförminskad. Livet är ungt och
friskt, livet skall fortleva — det är det jag älskar över allt annat. Fantast. Jag
kan icke annat. (Dagboksblad I: 186.)
I forev till Esseide följande år heter det:
Minst av allt är jag pessimist. Vad mer är: jag kan aldrig bli det. Det är
mot min natur. Pessimism hos mig skulle vara tillgjordhet eller efterklang av andra.
Om också jag själv ligger och kvider i plågor, så vet jag dock att livet där ute är
skönt. Om också jag skall duka under, så skall solen skina på nya släkten. Där
mina händer domna från arbetet, där skola unga händer taga vid. Jag är ett
sandskorn, som kan krossas och förtrampas, som skenbart skall försvinna. Vad mer! Ar
världen mindre skön för det? Jag kan knota och klaga, men det är under tryck
eller plågor, ty jag är ju bära en stackare; men låt trycket upphöra, och jag är lika
spänstig igen. Jag pessimist! Min styrka ligger just i att jag icke är det; däri
ligger hela min originalitet, hela min friskhet. Jag älskar de människor jag skildrar,
med alla deras fel, alla deras skröpligheter älskar jag dem. — Jag kan aldrig glömma
att jag är dömd, sjuk, bruten — därför älskar jag allt det sunda, starka. Jag skall
säga farväl till allt detta omkring mig, gå in en dag i min jämmers kammare, stänga
min dorr och lida, tills allt är slut. Jag skall dö, därför älskar jag allt detta som
lever. (Dagboksblad I: 409.)
Och ännu ett år senare i brev till Lundegård:
Jag är icke pessimist. Jag tror aldrig att jag kan bli det. Jag kan bli så
trött och förplågad, att jag griper till det, mot vilket hela min natur uppreser sig:
1 I fråga om Ernst Ahlgrens deklamationer om sitt «hat» måste dock även
erinras om att dylika hörde till tidens realistiska uppriktighetsjargong.
Strindbergs bevingade ord om »mitt stora, sköna hat» citerar hon själv. Ibsens Brand
utropar: »Men her, mod slægten, slap og lad, / ens beste kærlighed er had!/Had!
Had! En verdenskamp at ville / det enkle ord, det lette_, lille!» Mes haines satte
Zola som titel på en litterär programskrift.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
