Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
it;
Jacob Kulling
enda nyckeln till lifvets gåta, tron på Gud! Se, Min Bror, och bäfva
i hvilken irrgång Du råkar, när Du blundar för denna ledstjernan.1
Det synes, som oin det närmast hade varit faderns död, som
inträffade den 19 september 1807, som återförde Atterbom från hans
irrvägar till religionens trygghet. Ruben G:son Berg har påpekat,
hur hans den 10 oktober i Musis Amici hållna inträdestal om
»Religionens oskiljaktiga samband med poesien» och hans samtidigt
författade Minnes-runor liksom utgöra »ett den botfärdiges ocli
omvändes försoningsoffer, lagt på den bortgångne faderns grav.»2
Atterbom utropar i talet: »O Skugga af min Far! Du som tröstande
kringsväfvar mig i Smärtans stunder och inspirerar mig
öfverjor-diska sånger! Dig helgas detta försök af en omvänd Son, att skåda
Konstens renhet i Religionen.»2 Av några rader från modern kan
man förstå, att han ungefär samtidigt sänt henne en av varm
religiös känsla buren bekännelse. Den fromma kvinnan skriver
glädjestrålande till sonen: »Men at se dina wackra tankar i dit brefw,
att du fattat ett så ljuft förtroende för wår milda och kärleksrika
Frälsare, för hwilkens skull wi endast och alenast hafwa att
för-wänta en ewig lycksalighet, och utom hans nåd och förtjenst alla
wåra bestå gärningar inför Gud ägär ett ofullkomligt wärde, dät
gläder mig obeskrifwligt.»8 Man förnimmer av talet, vilken glädje
och frid, som nu åter fyllde Atterboms sinne, sedan han återvunnit
sin barndoms religiösa förvissning. Orationen formar sig rentav i
vissa partier till en lovsång över barnaårens tveklösa fromhet. Han
bedyrar, att »den barnsliga fromheten, hoppet och tron» äro
poesiens »mest älskade döttrar»4, och han utropar på ett annat, redan
citerat, ställe: »O fromhet, du moderlif, i hvilket mina ädlare
själskrafter började röras och lefva! När egde jag dig mera hel, när
lefde jag förtroligare i Gud, än i min barndoms friska morgon?»
Och diktaren ger också direkta innerliga uttryck åt sin jublande
känsla över att ånyo ha nått barnasinnets religiösa trygghet. Efter
en tid av »den grofvaste materialism» hade han återvänt till dess
»idealiska land» och räddat sitt ädlare jag i dess moderliga vård.
Samtidigt ställer han emellertid också tiden till rätta för dess
förförelser, för vilka han själv hade fallit offer:
Hvad namn, M. H. skola vi gifva detta vilda proselyt-raseri, som
med afgrundslågor uppflammar vår tids halfmenniskor? Om idealisten,
1 Samlaren 1922, s. 37. 2 A. a., s. 49. s A. a., s. 7. 4 Böttiger:
a. a., s. 52.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
