Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Den svenska romantikens religiösa utveckling
•31
religionen klingar en klar bekännelse till Jesus Kristus som den
grund, »än hvilken ingen annan kan läggas»1, som vår herre,
försonare och saliggörare, »sanner Gud och det eviga lifvet».8 Och
det är en djup kristocentrisk fromhet, som kommer till uttryck i
hans 1812 utgivna psalmer. Han lärde sig också under sina
intensiva historiska studier de närmast följande åren att allt bättre förstå,
att den intellektuella åskådningens filosofi hade svårt att komma
tillrätta med den historiska verklighetens och därmed också med
religionens, med kristendomens mysterium.
Överhuvud sammanhänger den religiösa nyorienteringen hos
Geijer och hos hela den svenska romantiken med den vändning mot
verkligheten, mot historien, som man kan iakttaga inom denna
romantiks läger från senare hälften av 1810-talet. Kristendomens
verklighet är ju något i och genom historien givet, förmedlat genom
skriftens heliga ord. Kristus var en historisk gestalt och lians
gärning en världsomvälvande världshistorisk insats, en Guds
nådes-gärning, en paradoxal verklighet. Människan hade i den kristna
religionen att göra med ofrånkomliga mysteriösa fakta, som i ödmjuk
tacksamhet och tro måste anammas.
Denna nya inställning skymtar redan i Geijers historiska
föreläsningar 1815, där han vid behandlingen av den fornnordiska
mytologien på ett ställe förklarar:
Åtminstone i de mänskliga förmögenheternas närvarande tillstånd
fordra de för utvicklingen af sin verksamhet en yttre väckelse, hvilket
visar, att denna utvickling är ej ett utbildande af det egna, utan äfven ett
innebildande, ett tillägnande af ett utifrån gifvet, och i dessa
operationer består ali uppfostran. Ögat har väl i sig en inre kraft, men
det ser ändå ej utan sol, utan ett väckande ljus. Så förhåller det sig
ej blott med de Gudomliga sakerna, utan i själfva verket med allt.
Allt lärande, begripande, bildande är ett dubbelt och ömsesidigt —
utan Du är intet Jag — och är på en gång tradition och inre
utvickling.3
Det är Geijers empiriska verklighetsinställning, vilken skulle
föra fram till Thorild-avhandlingens filosofi, som här för första
gången kommer till uttryck, med markerad utgångspunkt i de
religiösa verkligheterna.
Mer direkt förkunnas denna religiösa och filosofiska nyorien-
1 Geijer: a. a., I. 5, s. 110. s A. a., s. 111.
3 Enligt vänligt meddelande av fil. mag. Evald Malmström; jfr Werin,
a. a., s. 393!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
