Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
it;
Jacob Kulling
tering i Geijers jubileumstal 1817, i vilket han framträder som
talesman för den inom den svenska kyrkan vid denna tid
genombrytande, för uppenbarelsens objektiva fakta och för det gudomliga
skriftordets auktoritet kämpande bibelsällskapsrörelsen. Talet utgör
en varm lovsång över det uppenbarade ordet som sanningens enda
trygga grundval, »den enda fasta grundval för ali mensklig lära
och lefverne».1 I sina kommentarer till talet framhåller nu Geijer
också »nödvändigheten af ett högre ljus i andeliga saker, än det
förnuftet, sig sjelft lemnadt, kan gifva»s, och framställer
uppenbarelsen »såsom en egen högre kunskapskälla».3
Ty om äfven filosofien kunde bevisa möjligheten af en gudomlig
uppenbarelse, som väl vore det längsta hvartill den skulle kunna komma;
så är dock derifrån till uppenbarelsen sjelf alltid lika så långt som
emellan möjlighet och verklighet.4
Geijer är i dessa kommentarer emellertid inte i tillfälle att
lämna annat än antydningar om sin förändrade ståndpunkt.
Det blev först i Thorild-avhandlingen 1820, som denna av honom
framlades i hela sitt sammanhang och till hela sin principiella
innebörd. I denna avhandling tar han in expressima fornia avstånd från
den av honom förut med sådan hänförelse anammade schellingska
förnuftsfilosofien, ehuru han ännu var och hela sitt liv på många
punkter skulle fortfara att vara beroende av denna. Han förklarar
i företalet sin avsikt vara att söka »ådagalägga otillräckligheten af
allt hvad man vanligen kallat filosofi»5, och han går sedan skarpt
till rätta med den intellektuella åskådningens mästare. Han gör
gällande, att den av honom och de andra romantikerna knäsatta
intellektuella åskådningen i själva verket inte förmedlar någon
verklig kunskap. Ali kunskap förutsatte nämligen ett ömsesidigt
förhållande mellan subjekt och objekt. Men den schellingska
förnuftsfilosofien hade försökt spinna ut verkligheten ur subjektet
ensamt och hade därigenom hamnat i den tomma abstraktionens rymd.
Såsom endast innehållande de formella betingelserna för kunskap
hade förnuftet här blott kunna »postulera ett innehåll», som det
i själva verket aldrig hade ägt. Resultatet hade blivit en filosofiens
bankrutt, ett »andeligt chaos». Som den enda räddningen för
filosofien i denna situation ter sig för Geijer dess förnyade levande
1 Geijer: a, a., I. 7, s. 8. J A. a., s. 27. 3 A. a., s. 28. 4 A. a.,
s. 27 f. 5 A. a., I. 5, s. 227.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
