Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
it;
Jacob Kulling
hade ägt samma subjektivistiskt, ohistoriska karaktär som denna.
I sina tidigare mannaårs förnämsta filosofiska skrift Om det Hela
(1820), i vilken han f. ö. direkt vänder sin kritik mot den filosofi,
som satte »Universi grund» i »Vetandet» och som hävdade
möjligheten av absolut vetande1, uppställde han direkt känslan,
»förnimmelsen om det Hela» som människans egentliga religiösa
kunskapsorgan.2 De närmast följande åren orienterade han sig emellertid
allt bestämdare mot den historiska uppenbarelsen. Framför allt
kommer denna nyorientering till uttryck i den märkliga uppsatsen
»Herrnhutare och Svedenborgare» — som av H. Olsson anses vara
författad 18228 ■—, i vilken lian mot varandra uppställer religionens
tvenne huvudtyper, den idealistiskt-mystiska och
uppenbarelsereligionens, — huvudskillnaden mellan dem vore skillnaden mellan
människoförnuft och bibel, mellan subjektiv, resonerande, rationalistisk
religiositet ocli objektiv, supranaturalistisk — ocli deciderat tar parti
för den sistnämnda.i Hur betecknande för denna Almquists
position är det icke, att han nu ryggar tillbaka för mystikern Anders
Collin och förklarar, att »ali mystik–-behöfver en gifven
uppenbarelse — och som sådan kan verlden blott erkänna Biblen —
att ställas emot, om den ej strax skall falla».5
Också Stagnelius’ diktning ådagalägger, att han vid denna tid
liksom de andra romantikerna förlorat mycket av sin tro på den
filosofiska spekulationens sanningshalt. I sin stora dikt Bacelianterna
avhåller ban sig, som Böök framhållit, till skillnad från förr från
alla spekulativa djupsinnigheter, ja, förnekar i klara verba den
menskliga vishetens allmakt. Han kunde med Orfeus själv bekänna:
O, höga Vishet! ingen yngling söker
Sin barndoms brud, sin drömda älskarinna,
I lifvets hvimmel, i de höga städer,
Vid kölbefarna floders rand, i trängseln
Vid skådespelen, lika ömt och trogen,
Som, djupt i skogars natt, kring berg och dalar,
Jag sökte dig. Omsider trodde jag
Min längtan uppfylld och med strängars ljud,
Med hymners röst jag prisade min sällhet.
Med guden hade han emellertid erfarit den mänskliga vishetens
fåfänglighet:
1 Olssön: a. a., s. 90. 2 A. a., s. 93. s A. a., s. 146. 4 A. a.,
s. 142. 5 A. a., s. 47.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
