Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
it;
Jacob Kulling
Men ali denna religiöst-teosofiska mystik kan icke tillfredsställa
honom:
Säj, o Verld! hvar skall jag Unna HERran?
Mig så nära är han dock så fjerran.
Ej hans skugga blott i tidens elf,
Honom vill jag finna, honom sjelf.
I den kursiverade raden bryter fram den åder af verklig1
personlig; frombet, af djup kärlek till Jesus, som var den
sammanhållande enhetspunkten i Stagnelii spekulativa världsbild.» —1
Trots denna de svenska romantikernas i det föregående berörda
småningom skeende uppslutning på den kristna uppenbarelsens linje
fanns det dock i deras religionsuppfattning kvar ett intellektuellt
element, mer eller mindre prononcerat, från deras filosofiska period.
De voro alla övertygade om, att religionen var förnuftig, att förnuft
och uppenbarelse i själva verket samstämde. Geijer förklarar i
företalet till Thorild-avhandlingen avsikten med denna vara att
»föra förnuftet till den punkt der det måste erkänna» religionens
sanningar.2 Han är övertygad om teologiens och filosofiens harmoni
och karakteriserar »uppenbarelsen såsom förnuftets uppfyllelse,
förnuftet såsom uppenbarelsens förklaring ,3 Han varnar därför också
i sin framställning sina samtida för att anse »religionen för
väsendtligen förnuftslös (blott tillhörande känslan)».1 Atterbom
framhåller i sina avhandlingar från mitten av 1820-talet, att den kristna
förnuftsforskningen för att nå sin bestämmelse, måste »göra till
sin uppgift, att förvandla det Erkännande, i hvilket det christna
tänkesättets kärna består, från ett genom tradition inhämtadt
Erkännande till ett genom insigt sjelf nöd vändigt».6 Det stod
nämligen enligt Atterbom i den ki-istna filosofiens makt att visa,
att den verklighet, som erfors i uppenbarelsen, var sanningens
»lefvande idee, och att dess objectiva sjelfbevisning, i bela
dess harmoniska betydelse ocli sammanhang, kan inses af förnuftig
åskådning och förståndigt begrepp».6 Den rätta ocb sunda tron
är därför för Atterbom den, »som utvecklar och fullbordar sig
genom Kunskap».7 Den är »en sig sjelf förstående Tro»8 och
utgör såsom sådan »Vetandets högsta expression».9 Samma starka
1 A. a., s. 369 f.
4 A. a., s. 353.
7 Swea, VII: I, s. 148
2 Geijer: a. a., I. 5, s. 228. 3 A. a., s. 304.
5 Swea, VII: I, s. 141. 0 Swea, X: II, s. 150.
8 Swea, X: II. s. 135. " A. a , s. 147.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
