Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Stagneliusiiotiser
65
Det är till denna notis som det största intresset knyter sig i
de här återgivna faderliga meddelandena om Stagnelius, inte för
sakens egen skull, men för den belysning den kanske kastar över
tillkomsten av Stagnelius’ första utgivna verk, Wladimir den store.
Wladimir den store är som bekant fylld av man kan säga
undersåtlig devotion mot Alexander 1. Den är tryckt 1817 i ett vackert,
väl påkostat häfte. Hur fick Stagnelius idén att underkasta sig så
mycket expenser för ett sådant syfte, i ali synnerhet som han hade
bort kunna förutse att valet av ämne skulle väcka undran, vilket
det också gjorde? Var det ära han ville vinna, så hade han
resurser att vinna den med annan poesi. Till att åsyfta en praktisk
insats i Karl-Johanspolitikens tjänst var han säkerligen -—• med
faderns term —- allt för »philosophiska Det han önskade var
naturligtvis att ge ett uttryck åt åsikter som han verkligen ägde, men
att lian just då och just så gav dem uttryck har man svårt att
inte sätta i samband med uppgiften att han hade planer på att år
1817 lämna Sverige och träda i tsarens tjänst. Det var
naturligtvis, även om man en smula anakronistiskt ser saken ur en nutida
patriotisms synvinkel, inte mera »ofosterländskt» att som Stagnelius
besjunga Alexander som hade tagit Finland, än att som Tegnér
besjunga Napoleon som hade uppmanat honom att ta det, men Tegnér
skrev om Napoleon som den ena ansvarsfria övermänniskan om den
andra, och Stagnelius skrev om Alexander som en orientalisk
hovskald om sin härskare. Han tillägnade sig dennes synpunkter också
på andra ting. Vad som står om Napoleon i Wladimir den store
låter i ton och terminologi som en icke alltför avlägsen parafras
av Alexanders stora, av gudfruktig indignation ocli flammande patos
fyllda manifest mot Napoleon, som den 4, 5 och 9 mars 1816 bade
publicerats i Stockholms-Posten.
Härmed är emellertid inte sagt att det skulle finnas spår av
opportunism i Stagnelius’ sätt att bilda dessa åsikter. Den inre
släktskapen mellan hans åskådning och tsarens är utredd av Böök
(a. a. s. 266 ff.). Hos Stagnelius är det politiskt primära antingen
ungdomlig hjältedyrkan av Karl Johan eller en väl från början
mindre politisk än religiös-humanitär (ehuru man naturligtvis inte
i alla bemärkelser kan kalla Stagnelius humanitär) avsky för
Napoleon, vilkens drag Böök (a. a. s. 285), helt säkert med djup rätt,
vill finna vissa spår av ännu i det slutgiltiga stagnelianska
världssystemets onda, stora makt: »världsfursten», den från Gud avfälliga
5 — 35732. Samlaren 1936.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
