Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Poetria ocli Testa Niicis av Magister Matthias Liiicopensis 123
väg än till att omgruppera den medeltida poetikens begrepp efter
den latinske Aristoteles’ schema, så som framgår av anmärkningarna
till texten. Matthias’ Poetria har en genomgående medeltida
karaktär: så den stora roll, som spelas av >laus» och »vituperium»x, det
starka pockandet på auktoriteter, böjelsen för att systematisera,
slutligen det rent formella elementets betydande roll. Matthias’ ideal
är dock icke en preciös och överlastad stil; något »ornare» och
»polire» är det hos honom knappast fråga om.2 Han värjer sig
bestämt mot det traditionella tvånget att anföra »colores rhetorici»:
dessa höra retoriken till, anmärker han torrt (sid. 140). I motsats
till en av sina förebilder, Gaufredus (Poetria nova, Documentum),
fäster Matthias avseende vid den allsmäktiga moraliska synpunkten.
Est igitur laus poetica sermo metricus incitatiuus ad virtutes»
heter det exempelvis hos honom (sid. 133).3 Detta är väl att uppfatta
som ett karakteristiskt drag hos Matthias gentemot de parisiska
1100-och 1200-talslärarna med deras glansfulla och lekande
skildringssätt. Han har en strängt religiös inställning till tingen. Hos
honom skulle det knappast ha funnits plats för skildringar av
kvinnlig skönhet, sådana som Matthæus Vindocinensis eller Gaufredus
erbjuda4, ehuru han behärskar den poetiska formen lika väl som
dessa. (Se lärodikten.) Matthias har efter mönster av Aristoteles
i betydande grad tagit hänsyn till åhöraren och de »passiones», som
utveckla sig i hans bröst. Till den moraliska inverkan på åhörarna
tjänar ju också den redan av Averroës missförstådda peripetien,
som hos Matthias på äkta medeltidsmanér blir ett medel till att
avskräcka från det onda. Man torde väl draga en riktig slutsats, om
man påstår, att vi också i hans Poetria ha att göra med en kyrkans
man, för vilken det framför allt är fråga om själarnas frälsning
och som icke går in på någon kompromiss med den samtida
skol-diktningens förföriska glans, som hotade att kväva tanken. Hur
det ställde sig i praktiken, då det gällde att själv författa en dikt,
se vi ju längre fram. Till en sådan teoretisk ståndpunkt har Mat-
1 S. Sawicki, Gottfried von Strassburg und die Poetik des Mittelalters, Berlin
1932, sid. 49 (Germanische Studien, H. 124).
2 Ibid., sid. 48.
3 Jfr J. Tkac, Uber den arabischen Kommentar des Averroes zur Poetik des
Aristoteles, Wiener Studien, 24 (1902), sid. 82 över indelningen av all poesi i
»con-vicium» och »laus», vilka beteckningar Averroës övertagit redan från tidigare
Aristotelesöversättare, som därmed återge Aristoteles’ -/.(op.(oS£a och tpafcpS[a.
4 E. Faral, Les arts poétjques du XIIe et du XIIP siècle, Paris 1923, sid.
129 f., 214 f. (.Bibliothèque de V École des Hautes Etudes, fasc. 238).
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
