Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
200
Bror Olssön
aptus et pressus ut nescias, utrum res oratione an verba sententiis
illustrentur.
Men det gifves i sjelfva framställningssättet dessutom en annan
skiljaktighet emellan Herod. och Thucydides, nemligen i afseende på
de införda talen. Marcellinus1, vir Graecus, qui Thucydidis vitam
scripsit, si minus aequum, ut certe memorabile de hac re judicium
tulit. Scriptores (inquit) et liistorici, qui Thucydidem aetate
praecesse-runt, historias quasi anima carentes conscripserunt et nuda simplicique
rerum narratione ubique sunt usi, nec ullis personis orationem tribuant,
nullasque suis scriptis conciones inserere. Herodotus enim rem tentavit,
nec tamen ad finem perducere potuit: orationes enim paucis verbis
expressas habet, personarum fictionibus (upoaWTiOTLOtag Graeci dicunt)
similiores, quam concionibus. Thucydides autem unus et conciones
invenit et. perfecte composuit. Vi vilja här icke ingå i den gamla
frågan om behörigheten af dylika tal i ett historiskt arbete. I
förbigående får jag endast anmärka att hvad man vanligtvis anför deremot,
neml. att detta bruk ej instämmer med den historiska troheten eller
ens trovärdigheten, då dylika tal vanl. hvarken blifvit hållna, eller ens
kunnat hållas: detta, säger jag, anser jag för obetydligt. Ty af det
föregående hoppas jag vara klart i hvad mening jag anser historien
för en fri konst och dikter i den samma tillåtna. Men i afseende på
olikheten Herodot. ocli Thucyd. emellan i detta afseende, då neml.
den förres tal äro både få och obetydliga i jemförelse med den
sednares, tror jag icke, hvad Marcellinus tyckes tillkännage, orsaken härtill
böra sökas i någon bristande oratorisk förmåga hos Herod. utan
snarare i följande omständighet. Herodotus neml. sökte
förklaringsgrunden till allt hvad som skedde mindre inom menniskan sjelf än
hos gudarna, hvilkas vilja förkunnas genom oraklen och som dessutom
på mångfaldigt sätt hos denne författare gripa in i menniskolifvet,
hvarföre man också ej utan skäl förebrått honom lättro ocli vidskepelse.
Men just härigenom kom han också mera sällan i tillfälle att måla,
om jag så får säga, den inre sidan af menniskan, och verkningar af
hennes själs krafter, eller med andra ord, händelserna lia hos honom
mera en religiös än en psycliologisk grund. Thucydides deremot, en
lärjunge af Anaxagoras, en philosophiskt bildad man och en afgjord
fiende af alla öfvernaturliga förklaringsgrunder, måste således framställa
det innersta af menniskan, och ur hennes särskilta passioner och
tänkesätt psychologiskt utvickla grunden till händelserna. Men detta var
genom en blott historisk berättelse omöjligt. Han införde derföre de
handlande personerna sjelf talande, lian dramatiserade till en betydlig
del sin historia ocli var derigenom i stånd att gifva ett riktigt begrepp
om deras inre, hvarur deras yttre handlingssätt skall förklaras. Det är
således blott och bart af philosophiska grunder som talet (orj|AYj*fopta)
så ofta förekommer hos Thucydides och ingalunda, som man i
allmänhet föreställer sig, af historiska skäl eller för att derigenom visa sin
1 Thucydides. Ed. I. Wasse et C. Ditkeri. 1 (1788): XVIII—XIX.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
