Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Jämförelse mellan Herodotos ocli Thukydides av Esaias Tegnér 203
Frågan beröres också i ett brev till Brinkman den 20
december 1826:x
Ali poëtisk sanning förutsätter likväl icke blott logisk tänkbarhet,
utan äfven historisk sannolikhet, grundad på temporella, locala och
psy-chologiska rimligheter. Iakttagas dessa så är det visserligen i poetiskt
hänseende likgiltigt om handlingen är verkelig eller diktad; och i denna
mening taget är det otvifvelaktigt möjligt att ljuga sig till Poesi. Min
tanka är endast den att denna lögn merendels är onödig. Ty för det
mesta har hvarje händelse i sig sjelf en poëtisk kärna, som utgör dess
egentlig, och innersta väsende: att derifrån bortskala allt som är
oväsendt-ligt och tillfälligt, att få kärnan bar, är den egenteliga poetiska konsten,
nemligen hvad poesiens materia angår. I detta afseende är Poësien
egenteligen en af söndringskonst, en smältningsprocess som bortrensar
slagget och lemnar malmen ren. En stor poëtisk gåfva består just
deruti att se den dolda malmådran i hvarje sak och vilja se den rätta
synpunkten hvarur tingen måste betraktas: med andra ord, poësien är
för historien, hvad perspectivet är för målningen. Det är orätt att
Poësien eller Konsten i allmänhet söker blott det sköna som fladdrar
på ytan af tingen2: det söker lion blott i afseende på formen, som
formell, och som sådan är hon fortgående dikt, ty all form måste
skalden bilda ut ur sig sjelf: men i afseende på materien tränger lion
till tingens rot och väsende: och om lion äfven här diktar, så har
hennes dikt endast värde i den mån hon öfverensstämmer med den
rätta verkligheten.
Om man bortser från den intressanta förskjutning, som ägt
rum i Tegnérs uppfattning om poesien i trängre mening från 1820
till 1826 — det förstnämnda året låter han poesien själv producera
sin rudimateria och framhåller, att hon ingenting har att göra med
verkligheten, medan han 1826 betonar, att dikten endast har värde
om den överensstämmer med verkligheten — så kan man här
konstatera, att Tegnér icke ändrat uppfattning i fråga om historiens
väsen. Den är enligt Tegnér alltjämt en fri poetisk konst; poesien
är en förutsättning för historien liksom perspektivet för målningen.
Nästan varje historiskt faktum har sin poetiska sida, som
egentligen utgör dess livs- och medelpunkt. Och det är poesiens gåva,
att hon kan tränga till tingens rot och väsende. Om man så vill
kan man i detta yttrande höra ett eko av polemiken mot Platon i
1 Ibid., s. 635 f.
2 Jfr Mjelt sjukan: »Och sjelfva dikten! Dess lindansarmöda, dess luftsprång
har jag sett mig mätt uppå. Dess g3’ckelbilder tillfredsställa ingen, lösskummade
från ytan utaf tingen."
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
