Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Legenden om bonden Paavo
17
Det är tydligt, att Runebergs Pavogestalt utgör en syntes av
finnens bästa egenskaper. Han är allvarlig, manlig, trofast,
försakande och ihärdig som tavastlänningen, initiativkraftig och positiv
i sin tro som karelaren. Men syntesen har redan gjorts av naturen,
han kan fattas som savolaksare, fastän Runeberg med poetisk frihet
gjort honom till tavastlänning. Vidare är det nu alldeles klart, att
Pavos hustru med sin barnslighet och sitt barbari, sin bristande
kulturvilja och framför allt med sin avsaknad av hushållsamhet
förkroppsligat framträdande drag hos den finska allmogen. Det
kultursträvande, som likväl fanns, har i dikten fått uttryck i Pavos
kamp såväl mot den hårda naturen som mot hustruns barbariska
sinnesförfattning. Intet hindrar givetvis, att Runeberg vid denna
tid samtidigt varit påverkad av en övervägande romantisk
uppfattning av det finska folket som ock av en nyare, mer kritisk. Så har
han väl hos ärkebiskop Tengström på Pargas träffat dennes brorson
Johan Jacob, varjämte han i Lönnrot, som hösten 1828, våren och
hösten 1829 vistades i Helsingfors och tillhörde samma krets av
studenter, haft en insiktsfull företrädare för den senare
uppfattningen.1 Något av den förra kan sålunda vara att intolka i
Pavo-gestalten, men det är intet tvivel om att det är den senare, för
vilken han i ärkebiskop Tengström själv träffat en representant,
som framför allt skall anläggas för diktens förklaring. Som finsk
typ kan bonden Pavo i varje fall ej fattas annat än i begränsad
mening, och härvid är ej minst att märka det starkt religiösa i hans
karaktär. Kan han möjligen fattas som en representant för den i
början av 1800-talet på sina håll allt starkare framträdande finska
folkliga religiositeten, är förebilden till hans höga gestalt rent av
att finna bland de finska pietisterna?
5.
Pietismen är, skriver Bernhard Estlander, ett ödemarkernas barn,
hemma i norra Savolaks och Karelen, vid sjöstränderna, skogarnas
djup, i ensliga porten, fjärran från städernas kulturliv. En av
1 A. Anttila, Elias Lönnrot 1, Hfors 1931, s. 127—128. — Strömboeg,
a. a. 1—3, s. 81. — Bibliotekarien Kagnar Dahlberg, Helsingfors, har med stort
tillmötesgående meddelat mig uppgiften om L:s vistelse vid universitetet ur Anttilas
arbete.
2 — 37829. Samlaren 1938.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
