Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Fredrika Bremers första skisser och noveller
51
föra en existens, som är snarlik hennes egen. Axel uppträder sällan
utomhus. Hans dag tycks förgå under innesittande, suckande och
brevskrivning. Han är helt beroende av sin farbror och hans enda
arbete består i att renskriva dennes memoarer, alltså något lika
enformigt och inproduktivt som Fredrika Bremers sysslor under
Stockholrnsåren.
Till kornettypen hör fosterlandskärleken och kärleken till de
gamla svenska dygderna. »Bort från mig du Luxus och fördömda
öfverflöd, som gjort mitt fädernesland fattigt!», deklamerar Axel i
programenlig götisk stil på tal om det nya hemmet. »Till er vänder
jag mig, enkla seder, forntidens ära, måttlighet och tarflighet,
förfädrens lära, våren välkomna och herrsken i mitt stilla hem. [. . .]
Konungar, Kejsare, bjuden mig in i edra gyllne salar! Stolt och
föraktande skall Annas lyckliga make svara: nej! O min ljufva
Anna, i detta lilla jordiska paradis, huru fort, huru sällt måste
ej våra dagar framflyta! Hand i hand genom lifvet vi vandra,
och vid lifvets slut så ljuft i hvarandras armar vi dö!» (s. 47).
Fredrika Bremer saknar inte sinne för den komiska överdriften i
denna götiska jargong, men principiellt gillar hon säkerligen Axels
uppfattning, som ingenting annat är än en prosaversion av
tongångar, vilka senast ljudit i Franzéns Skaldestycken 1824. Man
kan citera ur Landtlif vet:
Sök lyckan du, sök henne genom staden,
vid vexlars bank, på couren hos en Prins,
af rum vid rum den långa, granna raden
på slottet följ och fråga, hvar hon finns.
Af samma jord, som födde mine Fäder
jag har mitt bröd och trampar deras spår.
O! huru sällt förrinna dina dagar,
blott du förnöjd med lifvet lefva vill!
Om på mitt bord ej kinabålar blänka
och dofta vin, som vandrat mången sjö,
så har jag mjölk, som skummar sig, att skänka
ur kärl af trä så hvita som en snö.
I blåst och regn, hur ljuft att sitta inne1
och trycka ömt min Betta till initt bröst!
Än med en dikt jag muntrar hennes sinne,
än sjunger hon en visa till min tröst.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
