Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Fredrika Bremers första skisser och noveller
53
ger uttryck för något konstitutivt också i Fredrika Bremers väsen,
det häftiga, oresonliga, lätt uppflammande i hennes karaktär, allt
detta som hon lärde sig kuva så grundligt, att det glömts bort i
den traditionella bilden. Redan nu har hon lärt sig inse det
farliga och förödande i detta lynnesdrag, alldeles som Tegnér i Fritjofs
saga, och därför ställer hon som kontrast till Axel den milda och
undergivna Anna.
Anna är Fredrika Bremers eget och hennes samtids ideal av
den unga flickan. Typen utgår från det Shaftesburyska
gracebegreppet och framträdde i vår litteratur först hos fru Lenngren
och Franzén.1 Fredrika Bremer har redan i resejournalen sagt
några beaktansvärda ord om detta kvinnoideal: »Hvilken olika känsla
af välbehag, tänkte jag, väcker ej åsynen af en skön Qvinna i den
första, rena glansen af sin ungdomsblomma och sedan i den
alfvar-sammare skönhet hon får såsom maka och mor. Båda äro uttryck
af en Himmelsk tanke; jag föredrar det första; det är något så
hänryckande uti den första, oskuldsfulla, Ungdomliga Skönheten; vi
fästa detta begrepp i vår barndom vid alt öfverjordiskt; så
föreställa vi oss Englar, Edens lyckliga barn; huru ofta uti det
barnsliga, svärmande sinnet uppkommer ej en föreställning eller ideal
af en sådan Skönhet, som vi ana såsom en Skyddsengel» [Brev
n:r 1, s. 40).
Anna är i sin spröda Franzénska skönhet ett slags jordisk ängel,
först och främst i Axels ögon men säkert även i författarinnans.
»Anna, du såg ut som en engel med ditt lockiga hår och din
hvita klädning — och en engel, en god, tillbedjansvärd engel var
du för mig» (s. 19). Axel önskar också, att Anna alltid skall gå
vitklädd; »du är då så lik en engel». Anna svarar, att hon känner
sig förädlad av sin kärlek, ehuru hon inte älskar på mäns häftiga
sätt. Hon önskar bli »god, mild, sann». Romanen visar henne
också från början till slut som Axels goda ängel. Hon gör honom
uppmärksam på en fattig, faderlös familj på gatan. Hon vägrar
att övergiva sin faster, som är sjuklig och gammal, och ryser för
en enlevering, ty att gå med på en sådan vore att »bryta
gudomliga och menskliga lagar» (s. 66). Den förtvivlade Axel hänvisar
hon till religionen och då hon själv lägges på sjukbädden, når
hennes ädelmod sin höjdpunkt i det brev till Axel, vilket hon tror
skall bli hennes sista. Hon skänker Axel sin förmögenhet, ger
1 Jfr Blanck: Anna Maria Lenngren, poet och pennskaft, s. 52 ff. .
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
