Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Fredrika Bremers första skisser och noveller
55
på terrassens knoppande träd; allt är skönt, mildt och härligt. Om
det finnes en känsla på jorden, ljuf, saliggörande, som utprässar
sköna tårar af vällust och frid, så är det den man erfar, då efter
överstånden smärta och sjukdom man stilla återvaknar till lifvet
. . . och till ett lif, dit blott vårflägtar, blott blommor vinka oss.
Huru stilla är allt, huru rent inom oss, huru öppet för glädjen,
huru böjdt till allt godt! Jag har i dag under sköna, oskattbara
stunder helsat lifvet och tackat dess allgode Gif vare» (s. 93).
Under den bekanta familjeresan till Tyskland 1821 blev
Fredrika Bremer allvarligt sjuk och måste ligga till sängs i tre veckor.
I dagboken beskriver hon tillfrisknandet med följande ord: »Våra
fönster lågo åt en liten vacker frucktträdgård; lummiga Yinrankor,
som åtföljde muren, kransade sig mot fönsterrutorne. Solen, som
gick ned, bröt med sina strålar genom de vaggande bladen och
lekte på mitt sängtäckes granna stjernor. Huru ljufva voro mina
känslor i denna stund! Det var på en gång glädje och njutning
af lifvet, som var mig återskänkt, och en ljuf mattighet, ett stilla
vemod, en känsla, som om, då Solen dölj de sin sista stråle, äfven
mitt lif skulle slockna med denne» {Brev n:r 1, s. 36). Och när
hon företar sin första promenad, fylls hon av »denna ljufva, ända
till tårar bevekande rörelse, som ingen stoj ande glädje kan
uppväga» (s. 51).
Både i romanen och dagboken får naturen stå som en
livgivande omramning till konvalescenten och i båda fallen är det
stillheten, den inre känslans harmoni, som framför allt betonas.
Fredrika Bremer förnimmer livets krafter rikare, större och skönare
i denna stillhet än i de trotsiga och passionerade stämningar av
revolt, som hon så ofta drevs till. För hennes i grunden oroliga
och häftiga natur blir längtan efter harmoni allt intensivare. Hon
har tidigare förstått den livsavgörande, religiösa betydelsen av
denna sinnets frid. Redan i en dagboksanteckning 28 nov. 1822
skriver hon: »Fader, icke så som jag vill, utan som du! Att med
en rätt innerlig känsla kunna bedja denna bön, det innefattar en
obeskriflig sällhet. Det är kärlekens uttryck till den eviga
kärleken. Fader, min fader! gif att jag alltid med samma stilla, saliga
känsla som nu må kunna så bedja till dig» (Qs. 53). Samma
själsläge, samma inre erfarenhet kommer till uttryck i följande
Annas ord till den häftige Axel: »Yi skola vara stilla, Axel, och
lugna. Yi voro barn förut; vi äro gamla nu... vi ha lidit, låt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
