Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Fredrika Bremers första skisser ocli noveller
63
och är så väl bevandrad i denna värld, att hon med
naturnödvändighet i sin egen barnskildring följer de upptrampade spåren.
De traditionella dragen från Gessner och hans skola, inte minst
från Aug. Lafontaine, återkomma därför i Tvillingarne, den
tårfyllda sentimentaliteten, den demonstrativa oskuldsfullheten och den
beslöjade barnerotiken. När tvillingarna, som äro bror och syster,
omslingrade i varandras armar vila i gräset med ljusbruna lockar
kring vita pannor, ögon som stjärnor och granna leenden, vilka
»bildade i de rosenröda kinderna dessa små gropar, som man, jag
vet ej rätt hvarföre, så gerna vill kyssa», (s. 107) äro de samtidigt
två amorin er, vilkas gestaltning har drag av 1700-talets
anakreon-tiska klassicism. Oskuldsstämningen garanteras emellertid av deras
syskonskap. De kunna utan fara för moralen men med desto större
förmåga att framkalla hjärtnupna tårar linda sina armar om
varandra och slutligen dö i varandras famn. Då Edvard på dödslägret
har svårt att andas, söker Elina blåsa sin andedräkt i hans mun
för att »under kyssar meddela något af den lifsflägt hon ännu kände
flämtande uti sitt bröst» (s. 131). Mycket belysande för genren är
också den episod, då Elina låter myggorna sticka sin arm för att
mätta dem: »Aldrig dödade de sjelfvilligt något djur, ingen fluga,
ej en gång en mygga, dessa luftens Parias. [. ..] ’Det är så roligt
att lefva’, sade de söta små, rädda att beröfva ett lif den lifvets
tjusning, hvilken de trodde alla känna som de. En gång såg jag
till och med lilla Elina gifva sina hvita armar och händer till pris
åt dessa rofgiriga blodsugare. ’Jag ger dem qvällsvard! (sade hon
leende), de sågo så magra och hungriga ut!’ — ’Det gör icke mycket
ondt’, tillade hon för sin brors skuld» (s. 112). Episoden erinrar
om en av de mest berömda scenerna i Sternes Tristram Shandy,
när onkel Toby släpper ut flugan med orden: Flyg! Världen är stor
nog åt oss båda. I Tvillingarne fortsätter berättelsen med att
skildra, hur Edvard försöker »genom kyssar på betten hindra dem
att svullna. Barndomens friska leenden strålade på deras anleten,
under det de lekande stridde, Edvard för att gifva kyssar, Elina
för att undvika dem.» Oskuldsfull barnerotik och rörande, inte så
litet pjoskig sentimentalitet blandas programenligt om varandra.
Mycket typisk för den känslosamma stilen är också skildringen av
hur Elina under en dans i det fria befinnes vara utan den vackra
blombukett hon fått. Hon har givit den åt en »hopkrympt, ofärdig
varelse, hvars alla lemmar voro förvridna» och som nu på sin undan-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
