Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
68
Elof Ehiimark
(t. ex. s. 97). Exemplifieringen är lika tydlig*: »Om Elina i ett
sällskap såg några medsystrar, som voro vanlottade till det yttre
och tycktes på ett eller annat sätt förråda en plågsam medvetenhet
af att vara obehagliga, så sökte hon genast bli bekant med dem.>
I Sj. A. s. 98 säger hon om sig själv: »Jag såg mig väcka obehag
och motbjudighet hos andra och kände, att det ej kunde vara
annorlunda.» Det är sitt eget fall hon talar om i Tvillingarne, sitt eget
föregående skede, då hon hade samma behov av tröst utan att få
någon. Fredrika Bremer ser ännu sentimentalt på den
självbiografiska typ, som en gång skulle växa ut till Petrea.
Men också tvillingarnas egen utveckling får i det följande
avspegla författarinnans. När sjukdomen griper dem, tvingas de att
gå igenom en prövnings- och reningstid, som direkt avspeglar
Fredrika Bremers stora religiösa kris. »Emedlertid hade de lidit, vunnit
erfarenhet, och från deras ögon försvann bleknande den prisma,
som klädt hela verlden i purpur. De sågo sig om . . . och
försvunnet var paradiset. [. . .] Menskliga eländet, hvars innehåll de nu
först lärde känna, uppsteg lik en mörk phantom och utbredde öfver
hela den sköna jorden ett sorgedok. [. . .] de önskade ej mera att
lefva — blott (tänkte de) för att kunna något litet trösta och
hjelpa» (s. 128). På liknande sätt berättar Fredrika Bremer om
sin egen kris: »Min blick trängde djupt ned i det menskliga lifvets
nattliga mysterier, jag förstod allt hvad lidande heter, och i mitt
eget, i alla olyckligas namn upphof jag ett smärtfullt, knotancle
rop till stjernorna. [. . .] Nu behöfde jag tro, nu behöfde jag
religionens tröst» (Sj. A. s. 98, 99). »För att få medel till att lindra
plågor, som det frätte mitt hjerta att höra omtalas, började jag
söka förtjena penningar med min pensel» (s. 99). För tvillingarna
blir botemedlet detsamma, som slutligen hjälpte Fredrika Bremer
ut ur förtvivlan, religionen. En god präst undervisar dem om de
eviga sanningarna och förbereder deras första nattvardsgång.
»Evighetens aningar genombäfvade dem och blickande på hvarandra med
saliga leenden hviskade de: ’vi äro odödliga!’ Efter deras första
nattvardsgång blef allt frid i deras hjertan, och glansen af deras
ögon var nu blott ett svagt återsken af deras inre klarhet» (s. 129).
Det är en liknande religiös erfarenhet, som i Sj. A. tolkas vid
skildringen av det ensamma kyrkobesöket (s. 101).
Till slut har Fredrika Bremer i denna skiss tagit Öppet till orda
i eget namn och på ett sätt, som är mycket betecknande. När lion
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
