Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Fredrika Bremers första skisser ocli noveller
69
berättar om hur Elina med alla medel söker trösta Edvard, som
först insjuknar, lämnar hon berättelsens tråd för att personligen
deklarera sin åsikt i en sak, som vid denna tid låg henne närmare
oin hjärtat än någon annan: »Ja, hon kunde trösta; — och hvilken
qvinna, sann qvinna kan ej det. Qvinna sjelf borde jag kanske
vara mera blygsam — förlåt — men om jag vill tro det, om jag
säger det, är det derföre att jag älskar — och att misströstande
att för varelser mig så kära kunna af vända ödets slag, har jag satt
hoppet af mitt hela lif på att mildra dem. Ja jag tror, att blott
för våra blickar utvecklar sig smärtornas gåta i sina minsta delar
och att blott oss är gifvet, i känslans och godhetens inspiration,
ana det dolda, som plågar, det osynliga, som tär.» Hon tror, att
när syndafallet stängde paradisets portar och ondskan utsådde sina
giftiga frön, »blef af den Allgode i qvinnans händer nedlagd den
mildrande balsam, som skulle göra deras kraft mindre verksam»
(s. 124, 125).
Här talar alltså den erfarenhet, som Fredrika Bremer berättar
om i självbiografiens rader om de förtvivlans avgrunder, vari hon
under åren mellan utrikesresan och Arstavintrarna sjunkit ned.
Under denna tid mognade ju också hennes beslut att bli
barmhärtighetssyster. På Årsta fick hon äntligen börja praktisera med
dylik omvårdnad, fick bli traktens uppoffrande, osjälviska, nyttigt
verksamma diakonissa. Den främsta vinningen med de svåra åren
anser hon dock vara, att hon bättre lärt förstå den lidande
människosjälen och därför snabbare och säkrare kan bringa hjälp. I
Tvillingarne har hon för första gången givit röst åt det budskap,
som hon sedan skulle förkunna under ett, långt och händelserikt
liv. Ännu har hon emellertid en mödosam väg att gå, innan hennes
själ kommer till full klarhet. Lidandets gåta är alltjämt olöst för
henne. Ropet »Gud är, tystna menniskoknot» (s. 110), har
visserligen sprungit ur hennes hjärta och tolkar hennes känslor, men
förståndet kräver också sitt. Först Böklin skulle hjälpa henne att
komma ifrån teodicéproblemets övermänskliga svårigheter. Den
inre vissheten, den definitiva räddningen i religionons tecken hade
hon dock nått på egen hand. Därom är Tvillingarne det första
litterära vittnesbördet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
