Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Fredrika Bremers första skisser ocli noveller 71
spökballaderna, t. ex. fru Lenngrens Anders och Köks-Cajsa ocli
Gengångaren.
Direkta spår av fru Lenngrens konst finnas här också.
Inledningsscenen talar om de högfärdiga prästgårdsmamsellerna, som
»med axlarna höga och fötterna in gingo ut på besök från morgon
till qväll» (s. 140), vilket påminner om den berömda beskrivningen
av Fröken Juliana. När det vidare skildras, hur från ett präktigt
ekipage det stiger »en herre med band, stjernor och craschan, som
hade gulblek hy» (s. 143), är det uppenbart, att beskrivningen direkt
kalkerats på slutstrofen i Pojkarne.
Av litterär tradition är också den välgörenhetssentimentalitet,
som här och var skymtar fram i Förhoppningar. Hjälten talar om
den »plågande bristen på allt utom vänliga ord att hugna i eländets
kojor» (s. 139), och när hans husvärd hotar att vräka honom,
antyder han, att han just återkommit »från ett sjukbesök, der
jag-kan hända — möjligtvis, något obetänksamt tömt min pung» (s. 145),
en formulering, vars falska anspråkslöshet återgår till Sterne (kapitlet
om tiggaren i Montriul i Sent. Jour ney) och varieras i otaliga
sentimentala berättelser, men även t. ex. av Fr. Cederborgh (Ottar
Tralling II: 6). Lika litterär är den grovt karikerade skildringen
av hyresvärdens minspel: »på ena sidan drogs munnen med ett
horribelt småleende upp till örat, på den andra kröp den af
förargelse ned mot isterhakan» etc. (s. 159). Skildringssättet återgår
till den engelska tradition, som i ord sökte återgiva 1700-talets
karikatyrkonst, framför allt Hogarth-stickens teknik. Särskilt
Smollet excellerade i denna groteska karikeringsstil, som ofta går
ut på att sammanställa kontrasterande drag. Den tyska komiska
romanen övertog detta konstgrepp och utvecklade det in absurdum.
Itzehoe-Müller har många avskräckande exempel (Siegfried v.
Linden-berg sv. öv. .1:93, 117; 11:28, Herr Thomas sv. öv. 11:45 etc.).
Fredrika Bremers exempel är ju också sådant, att man omöjligen
kan se det skildrade föremålet för sig. Komikens verkan består
närmast i att man tycker sig ha att göra med en anatomisk
omöjlighet. Av liknande verkan är hjältens komiska dröm (s. 160).
Han blandar samman sitt prästerliga kall (predikningar, förrättningar)
med prästgårdens materiella förmåner (odlingar, kreatur) och samma
barocka resultat åstadkommes även i detta fall: »efter gudstjensten
kommo menniskorna ur kyrkan som oxar och kor och bölade mot
mig, då jag ville förmana dem.» Komiken är enkel och primitiv,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
