Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Fredrika Bremers första skisser ocli noveller
97
Då Fredrika Bremer i Sj. A. säger sig ha skrivit Teckningar II
sommaren 1829, betyder väl detta i fråga om Tröstarinnan, att
hon då slutredigerat den lilla skissen, d. v. s. utfört den senare,
»tröstande» hälften och väl även tillfogat själva inledningen,
eftersom styckets jagperson där talar om sitt slutliga, religiöst
förtröstansfulla tillstånd: bläddrande i sin levnads bok går han att skildra en
tid, »då allt inom mig var mycket annorlunda; då jag hatade
verlden och mig sjelf — då jag önskade att ej blifvit född» (s. 203).
Själva handlingen i berättelsen är mycket obetydlig. En ung
man blir krympling vid 19 års ålder, grips av allt större förtvivlan,
blir alltmer ensam och befinner sig till slut på självmordets rand.
I denna bittra Getsemanestund kommer som en ängel från
himmelen hans bortresta syster tillbaka, tar hand om honom och blir den
tröstarinna, som skänker hans liv en ny inriktning. För den
avsikt Fredrika Bremer haft — att framlägga sitt eget fall, sin
förtvivlan och sin väg ur förtvivlan — har naturligtvis
intrigfö-ringen och de novellistiska ingredienserna varit en bisak. Man
ser det bl. a. av den omständigheten, att man så länge blir i
ovisshet om huvudpersonens kön. Först efter 16 sidor talar berättaren
om »min barndoms lilla älskarinna» och efter ytterligare 11 sidor
vin nar man full klarhet om att det är fråga om en manlig individ.
I det föregående har berättaren talat om t. ex. sin älsklingsvals,
vilket onekligen har en feminin anstrykning, och de många utsagor,
som man känner igen som personliga bekännelser från Fredrika
Bremer, göra, att man inte så snabbt får berättarens karaktär klar
för sig. Även ett råd som följande, avsett att kuva den betryckte
hjältens »af naturen häftiga lynne», har närmast en kvinnlig ton
över sig: »Den som saknar yttre behagligheter och som beständigt
behöfver andras omsorg och vård, bör mer ännu än andra beflita
sig om att förvärfva detta milda, vänliga, älskvärda lynne och sätt
att vara, som allena är nog för att vinna andras tillgifvenhet»
(s. 239).1 Tröstarinnan själv är en av dessa änglalika varelser, som
Fredrika Bremer så gärna använde för sentimentala roller. Det är
mycket betecknande, att hon efter sin trösterika gärning går en
förtidig död tillmötes. Först avlider helt plötsligt hennes idealiske
1 Det yttre sceneriet, parken med dess sjö, som frestar den olycklige till
självmord, sommarnatten och som bakgrund det festligt upplysta slottet, där det dansas,
har säkerligen övertagits från Corinne, skildringen av hjältinnans hemliga besök
i sitt fädernehem, där just en fest anordnats för lörd Nelvil (Livré XVII, Corinne
en Ecosse, ch. 9).
7 — 37829. Samlaren 1938.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
