Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
98
Elof Ehiimark
man, därefter deras enda barn och sedan tynar hon själv bort likt
»en nedgående sol». Man kan inte säga, att Fredrika Bremer
vunnit någon konstnärlig seger med Tröstarinnan.
Som av brevet till Böklin framgår, var det en särskild fråga
som Fredrika Bremer sökte komma tillrätta med i Tröstarinnan,
den olösliga fråga som kallas teodicéproblemet. I sin olyckas natt
utropar den förtvivlade hjälten: »Hvar och en likt mig hastigt och
oväntadt störtad i olyckans djup skall känna som jag. Man skulle
ej vara så olycklig, om man ej med förlusten af alla jordiska
förhoppningar äfven ofta förlorade tron på en vis och barmhertig
Gud» (s. 212). Hans personliga olyckor ställa honom inför hela
mänsklighetens elände, hans sorg övergår till Weltschmerz: »På en
gång föll det mig centner-tungt på hjertat, att hvad jag led, hvad
jag kände, var blott ett upprepande af hvad andra före mig och
med mig ledo och kände. Millioner menniskors blodsvett,
millioners tårar hade före mig sköljt och skulle ännu efter mig skölja
den smärtoban jag vandrade. [. . .] I mitt eget, i alla lidandes namn
upphof jag ett genomträngande, smärtfullt knotande rop och höjde
anklagande mina blickar till stjernorne» (s. 213). I Sj. A. säger
Fredrika Bremer om sig själv: »Min blick trängde djupt ned i det
menskliga lifvets nattliga mysterier, jag förstod allt hvad lidande
heter, och i mitt eget, i alla olyckligas namn uphof jag ett
smärtfullt, knotande rop till stjernorna» (s. 98). I dessa 1831 nedskrivna
anteckningar upprepar hon alltså så gott som ordagrant, vad hon
året förut låtit hjälten i Tröstarinnan säga. Den fråga, som där
ställs till systern-tröstarinnan, har följande lydelse: »Om Gud är
allgod och barmhertig. . hvarföre, hvartill alla menniskoeländen
och smärtor?» — alltså en klar formulering av teodicéproblemet.
Tröstarinnan gör emellertid inte något försök att förståndsmässigt
besvara frågan. Gud ser till alla skapade varelser, säger hon, men
smärtornas orsak kan ingen utröna: »Yare det dig nog att veta,
att han skall trösta och utplåna dem alla» (s. 220 ff.). Hon visar
hän på en kommande tillvaro, där de från jordens lidande befriade
människorna skola sjunga eviga segersånger till kärlekens Gud. När
broderns tvivel ändå ej förjagats och han frågar om de brottsligas
öde, får han svaret: »Gud är! tillbed Gud!» Argumenteringen är
alltså blott en upprepning av vad Fredrika Bremer redan sagt i
Tvillingarne: »Menniskan, denna varelse, som af alla på jorden
mäst lider och mäst låter lida — o! hvarföre blef hon skapad?
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
