Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
114
Fritz Andersson
från skillingtryck. Samma brist på enhetlig karaktär vidlåder även
den nyromantiska konstballaden nnder genombrottsåren. Så t. ex.
anknyta balladens mästare Goethe och Oehlenschläger ej blott till
den naiva folkvisans förfinade ton utan även till mera groteska
stämningar i skräckballaden. När Stagnelius antagligen omkring
1816 upptar balladdiktningen, hämtar han motiv från genuin
folkpoesi hos Herder men även från Oehlenschlägers skräckballader. I
Hammarskjölds Strömkarlen märker man t. o. m., huru dessa olika
intryck brytas mot varandra i samma dikt. Schück anmärker med
rätta, att mycket i denna dikt erinrar om Bürger men framhåller
också, att Hammarskjöld verkligen velat göra en folkviseimitation.1
Genom dessa paralleller framgår det, hur litet känd den äkta
folkvisan egentligen var. För att avhjälpa detta missförhållande
införde den alltid verksamme Hammarskjöld i Phosphoros 1811 en
översättning av den gamla danska visan Aage og Else, »för att
fästa våra landsmäns uppmärksamhet på våra gamla folkvisor».
För detta ändamål hade det varit lyckligare, om Hammarskjöld
kunnat framlägga ett prov på det rika folkvisematerial, som då
ännu fanns kvar i våra svenska bygder. Visan om Aage och Else
är ej särdeles lämpad att ge en allmän föreställning om
medeltidsballaden, emedan den på ett slående sätt erinrar om en regelrätt
spökballad, men valet av just denna visa får kanske sin förklaring
genom den ovannämnda tendensen att sammanställa konstballad
och äkta folkvisa. Det är egentligen först, när man på ett mera
handfast sätt gått folkvisan in på livet, som man får ett klarare
begrepp om dess natur, och det är denna erfarenhet, som långt
senare visar sitt resultat i Stagnelius’ vackra romans Necken och
visorna i Thorsten Fiskare samt i Atterboms melodiska
folkviseimitationer i Lycksalighetens ö.
Av det ovan sagda framgår, att de första trevande försöken att
imitera den ännu så gott som okända folkvisans stil ej i nämnvärd
mån lyckades förändra balladens karaktär. Bürgers »ernste
Ballade» har ännu ej spelat ut sin roll utan fastmer stigit i anseende
genom att bliva en även av de tongivande skalderna omhuldad
diktart. Ett stort antal av balladerna under genombrottsåren gå
också helt i den förromantiska tonen, under det andra, såsom
Strömkarlen, vackla mellan olika intryck. Samuelsson har i sin
1 H. Schück och K. Warburg, Illustrerad svensk litteraturhistoria, 3:e uppl,
V sid. 90.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
