- Project Runeberg -  Samlaren / Ny följd. Årgång 19. 1938 /
117

(1880-1935)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Nyromantikernas folkmytologiska diktning

117

dimman som i en feberfantasi och känner hans grepp i sin sjuka
kropp. Hammarskjöld behandlar ej detta motiv i Goethes
suggestiva stil utan omformar det i nyromantisk anda för ett medvetet
litterärt syfte. Flickans tjusning vid trollmusiken är människans
längtan till poesiens skönhetsland, medan modern är en bild av
den prosaiska människan, som blir kallad men ej är utvald. Att
Hammarskjöld här återger en litterär idé och ej en folklig
tradition ger sig dessutom till kanna i ett par detaljer. Strömkarlen är
fattad som en slags älvkonung med en svit av havsfruar och
näckar. Här skiljes alltså mellan strömkarl och näck, som i folktron
äro identiska benämningar på samma naturväsen. Förresten
uppträder detta väsen ensamt, aldrig tillsammans med någon annan
näck. Understundom dansa älvorna på flodbädden till hans musik,
men hos Hammarskjöld är det havsfruar, som naturligtvis ej höra
hemma »vid flodens blommiga strand.» En anmärkningsvärd
detalj är strömkarlens musikaliska attribut. Enligt folktron i dess
nuvarande skick är detta i regel fiolen1, hos Hammarskjöld däremot
harpan. Även hos andra skalder har näcken sedermera nästan
uteslutande försetts med detta instrument. Detta förhållande bör vara
ägnat att väcka misstänksamhet. Jag är närmast böjd för att häri
se en poetisk schablon, som ej nödvändigtvis behöver ha sitt
ursprung i folktraditionen. Man kan lika gärna gissa på den
os-sianske bardens harpa, som väl även bidragit till Brageharpans
popularitet. I varje fall har näckens guldsträngade harpa i
nyromantikens juvelerarpoesi blivit en lika omtyckt symbol som
am-bradofterna och tiaran.

Hammarskjölds ballad Ljungby horn (1811) företer liksom
Strömkarlen anknytningspunkter både till folkvisan och Bürgerballaden.
Hans uppfattning om folkvisans diktion har dock blivit klarare,
och ingressen visar oss medeltidsballadens riddare, som rider genom
grönan lund för att tråda dansen i sin allrakärestas boning. Trots
att han i fortsättningen ej lyckats bibehålla denna stil, är det
tydligt, att hans intresse för folkvisediktningen ej varit utan resultat.
Den bekanta sägnen om Ljungby horn och pipa var redan förut
känd i flera relationer2, bl. a. i Linnés Skånska resa (1751), och
antagligen har Hammarskjöld på litterär väg fått del av denna

1 Jfr Sahlgken, Strömkarlen spelar {Namn och bygd 1935), sid. 42 f.

2 Se härom närmare art. Ljungby horn och pipa i Nord. fam.-bok, 2:dra
uppl.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 18:29:52 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/samlaren/1938/0121.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free