Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
122
Fritz Andersson
Den listiga Hafsfru tyglar sitt spann,
Så smal var hon snörd som en lilja, och grann
I skimrande gördel som azursten,
Och axlarna lyste som elfenben.
Ingelgrens ballad Hjalmar och Emma (1811) är enligt min mening
en rent aitiologisk fantasi, knuten till någon romantiskt naturskön
plats i Emådalen. Motivet är utformat i anslutning till
Hammarskjölds Strömkarlen:
»En främmande längtan fattar mitt bröst
Vid sällsamt lockande ljuden
Och fjärran jag ser ett förtjusande land.»
Hon störtar mot böljornas skälfvande barm,
Och famnas af Neckens omslingrande arm,
Bland Hafsfruars dansande skara.
Av större intresse är det att studera, vilket uttryck det allmänna
folkmytologiska intresset tog sig hos tidevarvets främsta skalder,
hos Atterbom, Geijer, Tegnér och Stagnelius. Samtliga borde ha
lika yttre förutsättningar att tolka hembygdens sagovärld, men helt
naturligt kom deras litterärt-estetiska orientering att diktera deras
olika ställningstagande till denna fråga. Hos Atterbom efterlyser
man förgäves specifikt folkmytologiska drag, emedan hans
mytologiska bildspråk i främsta rummet är färgat av de tyska
nyromantikernas »Sylphenpoesi». Vidare kan man konstatera, huru oberörda
både Tegnér och Geijer stå gentemot den folkmytologiska
ämneskretsen. Detta förhållande sammanhänger med den kritiska
hållning, som de intogo gentemot mytologisk diktning överhuvud. På
de götiska förbundsbrödernas enträgna begäran var Geijer tvungen
att i företalet till Iduna utlova dikter av mera mytologisk halt, än
det första häftet lät förmoda. Som ett försök att infria detta löfte
får man väl betrakta det skäligen misslyckade stycket Skogsbruden
i Idunas andra häfte. Denna romans är uppbyggd på ett allmänt
bekant bergtagningsmotiv, och det finnes ingen anledning betvivla,
att Geijer här återger en folksägen, som han hört i sin hembygd.
Härpå tyder även det faktum, att den är fri från gängse schablon
och symbolik. Geijers uppfattning om folkmytologien var nyktert
präglad. Han har gett den en sakligt riktig formulering i sin
uppsats Om den gamla nordiska folkvisan:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
