Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
124
Fritz Andersson
Ej jägaren hinner vår fredliga dal.
Der hålla gull vingade elfvor sin bal.
Grönmantlade skogsfrun spatserar i qvällen
och dvärgarna hamra sitt gull ini fjällen.
Här liksom annars använder Tegnér det mytologiska stilmedlet med
den måtta och försiktighet, som skänker hans diktning färg och
stämning, utan att bildförrådet blir uttömt och schablonmässigt.
Ingen har mera tacksamt än Stagnelius upptagit det nya
bildstoffet. Trots sin undanskymda ställning i den litterära världen
tillägnade han sig de mest olika sidor och idéer av nyromantiken,
och han blir därigenom kanske tidevarvets mest representative skald.
Hans bekanta Elegi 1815 ger en god resumé av allt det, som
fängslade hans uppmärksamhet inom samtidens politiska och
litterära liv. I sin karakteristik över fosforisternas och göternas poesi
återger han även följande bild av den folkmytologiska diktningen:
Åter af leende Gudar befolkas den sorgsna Naturen,
Necken sin trollmusik spelar i floden på nytt.
Stolt framvandrar i tallarnes skygd grönmantlade Skogsfrun,
Dvärgar i klyftans djup hamra sitt blänkande guld.
Tiden är ond och besvärlig men rymmer i poesien tendenser att
återuppliva det förutvarande lyckotillståndet. Samma tankegång
återgår ännu i Skaldekonsten från hans sista skede:
I hafsdjupet Necken sig lägrat på bädd af korall
Och drömmande stöder sin åldriga tinning mot handen.
Grönlockiga Tärnor sig höja ur vågornas svall
Och hvila med snöhvita lemmar på ensliga stranden.
Ur sorlande floden sig reser dess mysande Gud.
Han leker på gullharpans strängar med fladdrande händer,
Och vidt öfver vårfälten skallar hans mägtiga ljud,
Där älfvornas ringdans i bäfvande månsken sig vänder.
I Ödenas mörker, o Skaldkonst! min ledstjerna blif.
En sällare morgon för jorden vid trollsången randas.
Man glömmer sitt eget elände, och Gudarnas lif
Med himlen förbrödradt, vårt suckande slägte nu andas.
I den kronologiska tiden ser han en spegelbild av sitt eget liv,
och därför framstår hans tidiga barndom i samma ljusa bilder som
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
