Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Nyromantikernas folkmytologiska diktning
127
det najader och dryader, som följa jägaren i spåren. Dylika motiv
använder Stagnelius ofta, när han vill ge uttryck åt sina varierande
känslostämningar. Sålunda är Fiskaren en imitation av Goethes
Der Fischer och Hedborns Stjernarpa-Fiskare. Men det är ej
folktrons människofientliga vattennymf, som fiskaren ser i vattnet,
utan snarare en glädjenymf, som en ordentlig familjefader ej bör
ge sig i lag med, och det är denna sensmoral, som avslutar dikten.
Ett närbesläktat motiv företer Flodguden, som är en efterbildning
av Goethes Erlkönig och Fischer. Stagnelius gör intet som helst
anspråk på att här presentera ett folkligt naturväsen, och han inför
därför det poetiska namnet flodgud. Denne flodgud är en förförare
av ganska mänskliga mått och använder ej heller näckens
trollmusik för att övervinna motståndet. Detta ämne har Stagnelius
lagt väl till rätta för sin egen smak, och som ram kring händelsen
använder han karakteristiskt nog den Gessnerska idyllen.
Dessa paralleller belysa klart Stagnelius’ beroende av den
manifesterade poetiska mytologien. Man kan också ge problemet en
annan frågeställning genom att undersöka, vilka naturväsen
folktron låtit befolka den ödsliga del av Alvaren, där Stagnelius
tillbragte sin barndom. Har verkligen näcken hemulsrätt här invid
Östersjön med dess havsfruar och sjörår? I dikten Till Oland är
det ej dessa senare väsen utan näcken, som härskar i Östersjön:
Du täcka O, som lik en brud
Ur Neckens famn i blomsterskrud
Dig höjer gent mot Smålands tallar.
Man får ett starkt intryck av att det här är fråga om litterär
pastische, när det i en följande strof heter:
Och Necken med sin gröna krans,
Vid aftonstjernans tysta lågor,
Sin harpa slår i bäckens vågor.
Det som frapperar i denna skildring är den likformiga karaktär,
som denna näckgestalt har, en anmärkning, som kan riktas mot
nyromantiska näckmotiven överhuvudtaget. Där näcken finns i
folkfantasien har han en avgjort grotesk prägel. Ofta uppträder han i
hästgestalt, och i Småland torde sägnerna om en dylik näck vara
vanligare. Men det finns också många trakter, särskilt i östra
Småland, som åtminstone i våra dagar ej bevarat några som helst
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
