Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Anna Maria Lenngrens Pojkarne och Dalins April-Wärk 133
Då man nu, frånsett denna icke oviktiga metriska
överensstämmelse, kan konstatera såväl en rätt nära likhet mellan enstaka
strofer i de båda dikterna som en viss ganska påfallande
gemenskap i deras sociala satir och deras förhärligande av mera okonstlad
mänsklighet, så förefaller det ytterst troligt att fru Lenngren, då
hon skrev sin förnämsta barndomsidyll, haft den dalin ska satirens
snabba och käcka rytmer ringande i öronen och varit mer eller
mindre influerad av dess stämningar och föreställningsvärld. Att
Pojkarne f. ö. hör hemma i det senare sjuttonhundratalets rousseauism
och borgerlighet hindrar ju ej att visan även kan vara beroende
av en kraftig impuls från den »rousseauism före Rousseau» som
härskar i Dalins glada dikt från trettitalet.
Dalins teckning av det mondäna dagdrivarlivet är knappast
alltigenom avskräckande. Hos fru Lenngren har bilden blivit mörkare:
de kivande fyrtioåringarna, männen i staten, streta i den branta
backen, upp mot Lyckans Tempel, och dikten mynnar ut i de i ali
sin klangfullhet och färgglädje så bittra slutraderna: »Kallt hjerta
under stjernan, Gul hy och granna band.» Tavlan av det
okonstlade naturlivet har förskjutits på ett motsvarande sätt, i riktning
mot allvarligare realism, mot en konstnärlig intensifiering. Dalins
något svårplacerade göter eller medeltidssvenskar ha blivit vanliga
småpojkar, småpojkar sådana som samtiden såg dem och kände
igen dem. Huruvida fru Lenngren här — medvetet eller omedvetet
— direkt tagit ad notam Dalins citerade rader: »I woren unga
glopar, Då werlden gick i kolt», torde icke vara möjligt att avgöra.
Emellertid är ju — enligt en formulering given av Blanck —
1790-talets barnidyll Ȍrtiondets specifika metamorfos av den gamla
paradisdrömmen». (Samlaren, 1920, s. 43.) Det har därför synts
mig av ett visst intresse att sammanställa Dalins egenartade —
nationella och demokratiska — »paradisdröm» och fru Lenngrens
friska och samtidigt av en social tendens så klart färgade barnidyll.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
