Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Bakgrunden till fru Lenngrens Björndansen
141
vara författad av Liljestråle, finnes nämligen tillskrivet: »Fru
Lenngrens Svar Vauxhaln eller Björndansen».
Skulle Björndansen alltså ha personlig adress, kommer den
därigenom att framstå avsevärt mera frän, än om den varit endast ett
skämt med dålig kritik i största allmänhet. Särskilt skildringen av
svinets brådstörtade uppträdande på scenen blir då ej blott dråplig
utan fullkomligt dräpande. Man kan heller inte annat än finna det
hjärtlöst att på sådant sätt vedergälla en uppriktig beundrares
rättframma hyllning. Kanske att man dock trots allt inte får taga
orden alldeles efter bokstaven. Liljestråles framträdande kan ha
givit första impulsen, och sedan har den poetiska fantasien fritt
gestaltat det övriga. Naturlig talang och mångårig vana ha kommit
fru Lenngren att sarkastiskt tillspetsa uttrycken, men någon
genomförd ironi behöver det inte ha varit fråga om från hennes sida.
Detta förbjuder hennes goda hjärta — »Man kan icke bättre förena
finhet med öppenhet, munterhet med varsamhet, det kvickaste skämt
med den hjertligaste godhet än hon gör», skrev Franzén till Michael
Choræus under dessa år.1
Ur ett par synpunkter kan det vara belysande att sammanställa
Björndansen med dikten Dröm ett år tidigare. Detta svar på
Gyllenborgs Ode til Fru Lenngren verkar på oss som ett maliciöst angrepp
på fru Nordenflycht men torde likväl vara avsett som ett tämligen
harmlöst skämt, i ej ringa grad självironiskt menat.2 Med Dröm
torde Björndansen dessutom ha det gemensamt, att vad som i båda
fallen bidragit till den skarpa riposten varit, att fru Lenngren känt
sig utmanad. Den som själv så samvetsgrant velat bevara sin
anonymitet, att hon (efter giftermålet) aldrig offentliggjort en enda
dikt med utsatt namn3, måste ha känt sig illa berörd av av att bli
utpekad som skaldinna, först av Gyllenborg och så på nytt i en
annan publicerad dikt. Hon riskerade ju därmed att, liksom björnen
i hennes fabel, råka ut för klandret att söka
sig skapa
Til hvad ej naturen vill.
1 Cit. efter Anna Maria Koos, Ett gammall familjearkiv, Stockholm 1909,
s. 91.
2 Se Anton Blanck, Anna Maria Lenngren, Stockholm 1922, s. 77 f. (Även
i Samlaren 1920, s. 59 f.)
3 Även Dröm trycktes utan författarnamn i Läsning i blandade ämnen, ehuru
placeringen efter Gyllenborgs Ode til Fru Lenngren tydligt nog kunde avslöja
skaldinnan.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
