Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Kring en roman av Daudet
147
notre Dickens», säger des Granges om honom.1 Med Dickens har
han mycket gemensamt både i stil och motiv, främst dock den
starka sentimentaliteten, som förtar intrycket av den illusionsfria
syn på verkligheten, vilken dock är författarens.2 Det är lätt att
förstå, att en sådan författare skulle vinna en stor publik, liksom
också att den försiktiga svenska signaturestetiken skulle ha ganska
lätt att finna sig till rätta med honom. Det är väl också tydligt,
att en författare av så pass neutral karaktär inte får någon
genomgripande betydelse för den litterära utvecklingen. Det torde dock
inte vara utan sitt intresse att erinra om hur och när han först
vann sin berömmelse. För svensk publik blev Daudets
författarskap känt tidigare och i större utsträckning än de andra franska
naturalisternas. Den första översättningen från Zola, L’assommoir,
kom först 1879; översättningar från bröderna Goncourt kommo
betydligt senare, liksom naturligtvis från Maupassant. Till och med
Flauberts Madame Bov ary översattes först 1883.
I våra grannländers litteraturhistoria har Daudet ägnats någon
uppmärksamhet. 1 den norska har han särskilt nämnts i samband
med Kielland. Eedan Brandes framhöll 1897 (i minnesrunan över
Daudet), sedan han konstaterat, att »Daudet var en af de
Fransk-mænd, der stod nordisk Følemaade nærmest», att Kielland kunnat
lära av denne liksom av Dickens och jämför några scener i Le
na-bab med liknande i Arbejdsfolk. Gerhard Gran nämner honom också
(A. Kielland og hans samtid), dock utan att närmare karakterisera
eller påvisa ev. inflytanden. I Danmark har Vilh. Andersen nämnt
Daudet (jämte Dickens) i samband med Topsøe och Bang.3
Beträffande den senare har han framhållit Daudets förkärlek för
säregna, pittoreska typer, vilka lämpade sig väl för hans
impressionistiska teknik, »en stille Eksistens», »en forfejlet Type».
Andersen återger här delvis Bångs egen uppsats om Daudet i Kritiske
Studier og Udkast (1880).
I Sverige har Daudet helt lämnats ur räkningen. Det som
närmast intresserar, är sammanställningen Strindberg—Daudet, men
G. Lindblad förklarar i sin avhandling Strindberg som berättare
(s. 170), att läsningen av Daudet, om någon sådan förekommit, inte
lämnat några påvisbara spår. Något uttalande om sitt förhållande
1 Ch. M. des Gran ges, Les grands écrimins frangais, 1920, s. 882.
2 Se vidare W. A. Munro, Dickens et Daudet, 1908.
3 Carl S. Petersen og Vilhelm Andersen, Illustreret dansk
Litteratur-historie IV, s. 416 o. 827.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
