Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Kring en roman av Daudet
153
allvar och torkade svetten ur pannan framför sin hustru.» När han
går in till Paris, är han stolt över att kunna »pryda sitt knapphål
med en ros från sin parterr». Men när höstregnet kommer, blir
det trist. Då sitter madame Chëbe vid fönstret och betraktar »den
lilla fuktiga trädgården, där volubilisblommorna, som gått i frö, och
de avblommade ärtstänglarna melankoliskt hängde ner från
spal-jéerna». Och monsieur Chëbe räddar sig in till bierhallen vid rue
Blondel, där han vet, att han kan träffa de gamla vännerna vid
stambordet.
Yid sidan av huvudhandlingen i Fromont löper som bihandling
med symbolisk innebörd berättelsen om familjen Delobelle, ett motiv
med tämligen dickensk karaktär men originellt utformat. Delobelle
är överhuvud en av Daudets mest bekanta typer — han skymtar
också i den följande romanen Jack — en släkting till Tartarin och
Micawber, formad efter levande modell.1 Skådespelaren-dilettanten
Delobelle lever i illusionen, att han är ett stort geni, som en gång
skall få sin chans. I väntan på denna lever han sitt tanklösa
lättingsliv, uppehållen av en försakande hustru och dotter. Han har
inte rätt att ödsla sina krafter på enklare arbete, han måste »kämpa»,
det är hans ord, han »har icke rätt att avstå från teatern». Han
är de stora ordens och gesternas man. I motgångens stunder kallar
han sig »ödets offer» och förbannar »de usla egoistiska brackorna»;
när dottern ligger dödssjuk, gråter han och förbannar, »och han
vände mot himlen en mördande blick, full av vrede». Men allt är
hos honom till hälften spelat. Det behövs bara, att hustrun dukar
fram åt honom en läcker måltid, för att han skall glömma sin
motgång, eller att han på dotterns begravning får se ett par fina
ekipage i processionen, för att hans egenkärlek skall ta överhand över
sorgen. Hustrun och dottern älskar blint detta stora egoistiska barn
och leva i samma illusion som ban, upprepa hans ord: »Nej, nej,
monsieur Delobelle har icke rätt att avstå från teatern.» Men
denna illusion är dock, framhåller författaren, det enda, som ger deras
ynkliga liv någon mening. De äro modister, och deras arbete består i
att montera färggranna exotiska insekter och fåglar på damhattar.
Ett en-groshus, dit sändningarna direkt anlände, skickade till dem
oöppnade långa och lätta lådor, varifrån, när locket togs av, uppsteg
1 Se R. H. Sherard, Alphonse Daudet, 1894, s. 377.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
