Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
156
Arne Lidén
viduellt särpräglad än Delobelle, som tämligen schablonmässigt
representerar en inte alltför ovanlig typ av människor. Skillnaden
dem emellan kommer utmärkt till synes redan från första början,
i deras olika uppträdande vid en stor bjudning. Delobelle är den
självsäkre, som behärskar varje situation, som bara väntar på att
få träda fram och deklamera, Hjalmar är försagd, törs inte
framträda, fastän han uppmanas, och spelar en slät roll vid diskussionen
om tokajervinet. Det är först, när han kommer hem, som hans roll
blir en annan.1 Men de äro bägge samma förljugna varelser, som
dölja sin oduglighet bakom stora ord. För den ene är den stora
rollen livslögnen, för den andre uppfinningen. Ekdal har en »opgave
i livet», att vara fotograf är ingenting för honom. Hustrun upprepar
det: »Ja, og så er det da ikke noget for en slig månd, som Ekdal,
at gå her og ta potraetter af kreti og preti.» (Standardutgaven,
V s. 54). Liksom Delobelle har han känt »skaebnens knusende slag»
och bestormats av »sorgernes haer», liksom denne har han en
självuppoffrande hustru och dotter, som också leva i »livslögnen» och
lindra hans sorger med >øl og smørrebrød». Han håller av dem på
samma egoistiska sätt som Delobelle med en kärlek, som inga
påfrestningar tål. När Gregers har öppnat hans ögon, är allt vad
Hedvig gjort för honom, glömt, och han känner som Delobelle i en
liknande situation, bara en egoistisk besvikelse: »Nu føler jeg det
så nagende sikkert, — den fattige fotograf oppe i loftslejligheden
har aldrig vaeret noget helt og fuldt for hende. Hun har bare så
listelig sørget for at stå på en god fod med ham så laenge til tiden
kom» (s. 105). När hon är död, knyter han näven mot himlen och
utbrister: »A, du der oppe —■! — Hvis du er da! Hvi gjorde du mig
dette!» (s. 109). Men hennes död skall lika litet förändra hans liv,
som Desirés död förmådde förändra Delobelles. Relling försäkrar:
»Yi skal snakkes ved, når det forste græsset er visnet på hendes
grav. Da kan De få høre ham gulpe om ’det faderhjertet for tidligt
frarevne barn’; da skal De få se ham sylte sig ind i rørelse og i
selvbeundring og i selvmedlidenhed. Pas De på!» (s. 110).
1 I den dramatiserade versionen av Fromont, där första akten framställer Kislers
och Sidonies bröllop, har även episoden med tokajervinet en viss motsvarighet.
Delobelle tar Desirée avsides och säger: »Et puis, as-tu remarqué quand j’ai demandé
la sauce anglaise au garyon? —• J’ai tres bien dit ga: Gargon, sauce anglaise, je
vous prie . . . Tout le monde s’est tourné de mon cöté. Au Marais ön n’est pas
habitué à demander de la sauce anglaise avec cette désinvolture. Ön chuchotait,
ön me regardait ...»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
