Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
178
Gustaf Lindsten
Och från de rödgula lönnar
Hörs falla de vissnade blad.
Så torde nog också vara fallet i fråga om avskeds- och
undergångsstämningen i slutstrofen:
Septemberluft och septemberdag —
Det är, som ett sista farväl du bjöd
I frukternas sötma och blommornas glöd, —
Ty kanske vid nästa vindflägt
Du redan är vissnad och död.
Senvinter i skogen (Ibid. 63) är inspirerad av Ola Hansson. Den
börjar med en interiör: en gammal gumma sitter och spinner i en
torftig stuga. Men ute i marken springer vid middagstidens
blidväder hennes friska, unga dotter och samlar ris till kvastar och
viskor. Plötsligt bryter denna tystnaden, som liksom längtar efter
att vika för jublande sång.
Det hviskar och sjunger i klappande barm;
hon kan det ej längre hämma:
den svingar sig in i grenarnes sus
med klingande, säker stämma,
den gamla, eviga aningens sång
om vår, som står ljum i skogen
och slår i blomning på hjärtats mark
i kärlek ung och trogen.
I 1 och 8 av Senhöstblad (Notturno) är en ung flicka införd i
skildringen på samma sätt som i Karlfeldts dikt. I den
förstnämnda prosadikten ges med en mängd detaljer landskapet i
välkänt åttiotalsmanér. Därefter införes den unga flickan:
På lindan utanför trädgårdens stenvall, under de buskigt yfviga
plommonträden, går en ung flicka och binder i hop i knippen det lin,
som legat utbredt på marken för att blifva sprödt . . . Men så ljumt
och fuktigt i luften; och så tyst, så underligt vemodstyst!
Och nu kan man ju se — det är en smula skumt der under
träden — att flickan är rank och smärt och att ett litet fint anlete med
ett par stora, strålande ögon tittar fram i ramen af den lilla svarta
schaletten, som är dragen fram i pannan. Men under den smyger
sig en bred, ljusbrun fläta ned längs ryggen.
Och så börjar hon sjunga, till en början sakta, för sig sjelf, nästan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
