Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Studier i Karlfeldts ungdomsdiktning
199
Villgräset, som är den första dikt, i vilken Karlfeldt behandlar
ett motiv ur primitiv folktro, äger tvivelsutan samband med
Skogsrået av Viktor Rydberg. Men det förtjänar att påpekas, att
Karlfeldts strof i Villgräset rytmiskt överensstämmer med de fyra första
versraderna i Bååths strof typ i Gammal tid och ny, där folkliga
föreställningar av just det slag som Karlfeldt sysselsätter sig med
i Villgräset, spela den största rollen. De båda diktarnas syn på
dessa föreställningar är ganska olika. Bååth har visserligen inte
den överlägsna rationalistiska synen på dem — närmast ser han
väl på dem som minnen från en gången tid, väl värda att
begrundas — men den åttitalistiske folkhögskoleläraren kommer avgjort
till orda i dessa rader:
Ja, dagen är kommen, och pilteflock,
som ryste och kröp i vrå,
fått åldras i bättre och ljusare tid
än den, som gjort fader grå.
Det torde ej vara för djärvt att antaga, att Karlfeldt av Bååth
inspirerats att skriva en dikt, som behandlade en folklig
föreställning, i samme rytm, som den Bååth använt i Gammal tid och ny.
Men Karlfeldts dikt har blivit symbolisk. Villgräset betecknar
naturens betagande makt, vilken ej alla äro mottagliga för. I denna
dikt möta vi också personifikationen av naturen som en ung,
älskande kvinna, en trop, som sedan gång på gång återkommer i
Karlfeldts diktning.
Även i den förmodligen vid samma tid tillkomna, åtminstone
då publicerade Nu lyser månen klar och kall höres en återklang
från Gammal tid och ny, även om innehållet i de båda dikterna
i allt väsentligt är så olika, som gärna är tänkbart. Men när
»madonnan, den dägliga blonda, den svala mön», som tillbakavisat en
mans lidelsefulla dyrkan, i natten sitter uppe och lyss till stormen
och tänker:
»Det skall irra en man i den svarta skog.
Tyst, var det en hand, som mot rutan slog?
Nej, stormen hvirflar med grus och sten;
och gården är tom, och timmen är sen
och dörrarna troget lyckta.»
så förefaller det, som om orden kunde vara ett återljud av dessa
hos Bååth:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
