Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Studier i Karlfeldts ungdomsdiktning
209
Fröding har, som synes, använt det versslag, som kallas
regu-lariserad hildebrandsstrof och har gamla anor i nordisk diktning
samt använts i några av våra allra mest kända dikter, som fru
Lenngrens Pojkarne och Tegnérs Karl XII, för att nu taga ett par
av de vanligaste. Men en väsentlig och i detta sammanhang viktig
förändring i rytmen har gjorts, en ändring, som givit dikten en
alldeles ny rytmisk karaktär. Genom tillägg av en betonad stavelse
har den femte versraden blivit akatalektisk, fyrstavig och dubblerats
i sjätte raden, varefter strofen avslutats som en vanlig
regularise-rad hildebrandsstrof med tretaktig akatalektisk jambisk vers. På
detta sätt har Fröding fått en rytm, som på samma
beundransvärda sätt ger uttryck för den strålande solskensstämningen och
den bittra besvikelsen. Han kan ha lånat versmåttet från
Bjørn-son, som använde det i Den hvite røde Rose.
Att denna dikt i Svea lästes av den då tjugosexårige Karlfeldt
kan man vara viss om, trots det att någon uppgift därom ej finnes.
Det är troligt redan av den anledningen, att Karlfeldt hade flitigt
medarbetat i Svea och naturligtvis var intresserad av de bidrag,
som konkurrenterna om redaktionens gunst hade att komma med.
Men det är säkert, därför att man kan följa verkningarna av
bekantskapen med denna dikt i hans följande produktion. Anda
sedan sommaren 1887 hade Karlfeldt i stort sett varit tyst som skald,
åtminstone så vitt man hittills vet. Men helt plötsligt ett stycke
in på år 1891 gör han sig åter hörd med några dikter, som fyra
år senare ingingo i Vildmarks- och kärleksvisor. De publicerades i
Svensk tidskrift och bland dem var en, som kallades Spelmannen.
I Vildmarks- och kärleksvisor heter den Spelmansvisor 1. När man
läser den och jämför med vad Karlfeldt tidigare med ett undantag
presterat som skald, har man intrycket av en plötslig tjällossning,
en frigörelse av bundna källsprång. Skalden, som tidigare letat
både efter ämne och en form för att uttrycka, vad han hade att
säga, har plötsligt funnit bådadera. Naturligtvis ha de fyra åren
i hög grad varit en mognandets tid för honom. Men det som givit
impulsen till den nya skapardriften förefaller mig ha varit den
nämnda frödingska dikten. Och beviset härför är Spelmannen,
skriven i fyrradig hildebrandsstrof, möjligen för att undvika så
många rim. Den låter sig emellertid mycket lätt uppdela i en
regulariserad hildebrandsstrof:
14 — 38633. Samlaren 1938.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
