Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
218
Gustaf Lindsten
Karlfeldt har således rationaliserat motivet. Huldran är
ingenting annat än en av bygdens döttrar, som får den unge kolaren,
som hon älskar, i sitt våld. Dikten bryter inte mycket av från de
övriga kärleksvisorna i diktsamlingen. Dock har diktens stämning
brutits sönder. Början och slutet av den hänga inte riktigt
samman. För skalden själv kunde ej detta vara den slutgiltiga
utformningen av motivet.
I den andra upplagan av Vildmarks- och kärleksvisor (1902) är
Huldran utesluten. Anledningen ligger i öppen dag. Vid denna
tidpunkt hade Karlfeldt redan publicerat den tredje och slutliga
utformningen av motivet under titeln Hembygdens huldra i
Fridolins visor (1898). Det mystiska i huldrans väsen har här bevarats,
men hon har hänförts till alfernas mot människorna vänliga släkte.
Det skräckinjagande, som i någon mån fanns kvar även i den andra
variantens början, har här fullständigt eliminerats. I stället har
hon fått drag av sagornas prinsessor, soVn äro arvtagerskor till
kungariket.
När skalden ger hennes porträtt, blir det en idealiserad bild
av en kulla i sin hembygds dräkt, prydd med smycken av
bergslagsbygdens förnämsta metaller, silver och koppar, och hembygdens
blomster:
Hennes läppar stå röda och ljufva,
hennes hår är som solbrantens ström,
hennes öga är djupt som en grufva,
fullt af dunkel och längtan och dröm.
Hon bär smycken af silfver och koppar,
af granater är lifbältets lås,
men sitt bröst vill hon pryda med knoppar
och små blomster från backe och ås.
Hon är den vackraste personifikation av hembygden, som väl
någonsin sprungit fram ur diktarens fantasi.
När huldran skildrats, sådan, är det ej längre hon, som är
fresterskan, hon är i stället den skygga, den undanvikande för den
som i längtan sträcker sina armar mot henne.
Jag har här sökt uppvisa en poetisk skapelseprocess, som
erbjuder mycket av intresse. Hos Rydberg och Fröding har
Karlfeldt hämtat huldremotivet, som han till en början behandlat ganska
schablonmässigt, med tydliga reminiscenser från förebilderna. Under
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
