Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Hjärnes Rosimunda och komediantdramat
43
mötesgår han även genom den själamässa, som i slutet av samma
akt hålles över den mördade konungen.
Denna tendens till åskådlighet, denna strävan att tillfredsställa
även synsinnet, ej blott hörselsinnet, förefaller mig vara vad som
framför allt skiljer Hjärne från Zevecote, och otvivelaktigt bör den
sammanställas med den tendens, som behärskade tidens engelska
drama. Ett exempel skall belysa detta förhållande. Mordet på
tyrannen Alboin försiggår hos Zevecote bakom scenen, hos Hjärne
inför åskådarens ögon. Härvid följer Hjärne i stort sett den
framställning av tilldragelsen, som återfinnes hos Paulus Diaconus och
Bandello. Konungen överraskas i sömnen och nedhugges utan
förbarmande. Drottningen deltager personligen i överfallet. Men under
det att hon i källorna på förhand förvissat sig om att konungen
är vapenlös, bland annat genom att binda fast hans svärd, så att
han icke kan draga det ur skidan, heter det hos Hjärne, att hon
»håller värjan för Alboinum, att hielpa Helmigem döda Alboin».
Även på ett annat sätt har situationen blivit mera dramatiskt
tillspetsad. Paulus säger om Alboin, att han, krigshjälten, förgicks
genom en kvinnas rådslag; Hjärne låter Rosimunda själv sticka ned
honom. A andra sidan har man kanske rätt att se en eftergift för
den rådande smakens fordringar i det faktum, att Alboin, som hos
Paulus säges ha försvarat sig med en pall, nu mördas utan att ha
gripit till ett så plebeiskt vapen.
Det är naturligtvis möjligt, att Hjärne här följer någon hittills
okänd källa, kanske ett komediantdrama. Troligt synes det mig dock
inte, då ju scenen i sina huvuddrag finnes redan hos Paulus Diaconus,
och då Hjärnes drama i övrigt så gott som fullständigt går att
återföra på kända källor av litterär art. Så t. ex. föregås mordscenen av
ett rådslag mellan Rosimunda och Helmiges (III: 4), vartill motstycke
saknas hos Zevecote. Drottningen säger därunder berömmande: •
Rätt så, Helmiges, det ähr väl och rätt;
Till löön i tagen migh och rijket.
(Hanselli, s. 53.)
Detta motiv — att Rosimunda lovar hand och rike åt mördaren —
möter man i en monolog, som inleder akten och vari Helmiges skildrar
sina upplevelser på slottet (III: 1). Han berättar där, hur
drottningen i skydd av nattens mörker bedragit honom och hur hon
sedan hotat honom:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
